michaelarockar

Death in Copenhagen.

Ont i hela jävla kroppen men har åtminstone, äntligen, fått tagit en lång och varm dusch. Blivit av med all sunkdoft efter att ha fått leva halva natten som uteliggare på Köpenhamns gator. Haha, mer om det sen.
Igår var det tid för Death in June att hålla konsert. Ett mycket speciellt band som jag har velat se live i flera år. Tanken från början var att jag skulle dit tillsammans med några vänner och jag köpte biljett så fort de släpptes. Mitt sällskap däremot var inte lika taggat och biljetterna hann ta slut innan de fått tag på några. Hur man kan leva med att missa Death in Junes uttalat sista turné och 30års jubileum får ni fråga dem, på min världskarta fanns det iallafall inte utan jag bestämde mig för att åka till Danmark ensam, oavsett.
Sagt och gjort och efter att ha blivit bjuden på en stor del av resebiljetten av den härliga killen i kassan, tagit båten över sundet och åkt lite tåg stövlade jag iväg mot spelstället. Väl därinne kom jag snabbt fram till att jag inte alls gillar neofolkare, synthare, gothare eller andra människor som kunde tänkas dras till kvällens band. Var fan var festen, peppen och vad hände med att vara social? Alla stod bokstavligen talat fastkramade mot dem de kom hit med och hade inget intresse av att prata med nytt folk, vilket gjorde det ännu lite roligare att ha åkt dit helt själv. Dessutom var jag i princip den enda som utnyttjade baren något under hela kvällen, alla andra stod och trängdes vid merchen. Har aldrig sett en sådan hets kring att få köpa en t-shirt tidigare. Ovant. Stämningen var en aningen annorlunda än vad jag är van vid på konsert, minst sagt. Blä, jag gillar mina hårdrockare.
Spelningen sedan. Förband först, Of The Wand And The Moon. Det var helt ok men när tillochmed bassisten gör mer avancerade grejer än gitarristen, då är det fel i min bok... ganska stämningsfullt men också enformigt. De gör sig nog bättre i lurarna under en lång bussresa än live på scen.
Och så Death in June... jag går rakt på sak och säger att det var lite av en besvikelse. Känns förbannat surt att skriva det och jag hade aldrig hoppats på att behöva nyttja det ordet i sammanhanget. Det var värt pengarna, tiden och jag känner inte att jag ångrar mig på något sätt men det var något som inte klickade bara. Helt klart bra, men dedär lilla extra saknades. Hela 30 låtar betades av och för att hinna detta hade tempot höjts avsevärt i så gott som alla, vilket var en riktig turn-off för mig. Jag stod öppen och väntade på att dendär magiska transliknande känslan skulle komma över mig men det hände bara inte. Ser man till låttitlarna så var setlisten fantastisk och innehöll alla klassiker och godbitar men jag hade hellre sett att de plockade bort några för att dra ner tempot på resterande. Di6 hade jag velat uppleva på en liten mörk krog istället för stort spelställe med flera hundra i publiken, och med ett lugn i låtarna... Känsla, poesi och intimitet istället för sterilitet i stora salen. Jag tror inte att de var i sitt esse igårkväll ..eller så var det bara jag som omedvetet hade aldeles för höga förhoppningar.
De ska dock ha stort cred för att setlisten varierat från spelning till spelning, inte ofta man får se sånt. Vill man få publiken att känna sig speciell och göra kvällen lite mer personlig är det ett enkelt knep men det kräver också mycket fokus från bandets sida. Bra jobbat på den fronten! Jag är inte blown away men jag är nöjd, och jag är glad över att äntligen ha fått sett dem.

Vid spelningens slut mötte jag upp min polare av danskt blod Jonas och vi begav oss ut på en beer-hunt igenom ett Köpenhamn som Jonas sa aldrig hade sett så tomt förut. Söndagkväll i Sverige är en sak men i Danmark är alla dagar öldagar, spelar ingen roll, folk är alltid ute och krogarna har alltid öppet. Utom förståss igår. Det var tydligen sista dagen på höstlovet där och förmodligen så var alla slutkörda efter veckans festande... vartenda ställe vi gick till skulle precis stänga pga. folkbrist men vi gav inte upp. Köpte varsin burköl på 7-Eleven och letade vidare tills vi slutligen hittade ett öppet ställe som bara råkade påminna om min favoritkrog. Mörkt, murrigt och mysigt, helt i min smak. Där blev det fåtölj, snack och mer öl. Efter dessa trevligheter skildes vi åt och jag gick mot centralstationen. Något av det bästa jag vet är nattliga promenader genom folktomma storstäder, ensam, så jag trivdes.
Väl framme (klockan 02.40) gick jag ner till tågen och upptäckte att internet än en gång ljugit för mig. Har hänt förut och är ganska så frustrerande, det går ju faktiskt inte att planera resan om man inte ska kunna lita på tiderna där. Kräckl. Enligt internet skulle mina tåg gå 03.19, 04.19 och 04.55 men när jag kommer fram ser jag inte röken av de två första tiderna utan får finna mig i att nästa inte går förrens 04.55. Nästan TRE timmars väntetid och det roligaste var att stationen var stängd så jag fick sitta utomhus på perrongen. Uteliggarkiss och kyla, skit ner dig du som tyckte det var kul att skriva fel tider på nätet. När jag hittat dig ska jag hemsöka dig i 10 år.
Men hem kom jag väl till slut och nu bjussar jag på detta överdrivet långa (garanterat längst i denhär bloggens historia) men förhoppningsvis underhållande inlägg.Dagens låt: Death Of The West