Into a storm of broken glass.
 
Nu är jag trött på att ligga efter med bloggandet, vilket jag antar att ni som besökare också är. Jag har bott hemma hos Fredric i två veckor för att slippa vara ensam i lägenheten, som en slags flykt från något jag en dag ändå måste vänja mig vid. Jag har stundtals mått piss och legat i en hörna men oftast har Fredric fått mig på andra tankar och vi har överlag ändå haft det fint. Nu sitter jag i min lägenhet igen, hemma och vänder. Imorgon åker jag med Veronica för att besöka Sundsvall, Norrland för första gången i mitt liv och Nordfest. Jag har redan ångest över att komma tillbaks till Sthlm på söndag. Kanske hamnar jag hos Fredric igen, vi får se. Att vara i lägenheten bara för ikväll känns skitjobbigt, och därför tänker jag viga denna kväll åt bloggen. Jag behöver skriva och tänka på annat så idag får ni ett jävla jätteinlägg om allt som jag missat att dela med mig av!
Starting with Wovenhand. Konserten jag hade sett fram emot sedan maj 2010, då jag sist såg dem. Jag var av någon märklig anledning själv att gå dit, många av mina polare älskar bandet men just denna spelningen verkade ha glömts eller prioriterats bort. Synd att de missade, även om jag själv inte hade något emot att gå ensam. Det är så många av mina tidigare bästa konserter avnjutits.
Kvällens spelning var precis lika fantastisk som jag hade hoppats på men inte lika känslosam som första gången jag såg dem. Då var det poeterna och den här gången var det rockbandet Wovenhand som stod framför oss på scen. Den underbara lyriken fanns fortfarande där, såklart, men det kokade aldrig över i känslor eftersom fokus denna gången inte bara låg på texterna och den akustiska gitarren utan alla instrument inblandade. Personligen föredrar jag Wovenhand i det lite lugnare formatet men jag menar inte att den här spelningen var dålig. Absolut inte, långt ifrån. Det dundrades på ordentligt med låtar från senaste plattan, den tyngsta hittills, och jag kände mig helt omtumlad vid flera tillfällen. David spände sin iskalla men fokuserade blick över publiken och bara närvaron av hans stora själ gjorde oss darriga i kroppen. En mycket mäktig spelning. Levande och full av intryck. Det är alltid en stark upplevelse att se Wovenhand live och det var värt varenda krona. Trots att jag var grovt bakfull sedan dagen innan kände jag mig alldeles upprymd när jag lämnade konserten. We got our hardened hearts to beat.

September månad har varit smått kaotisk som ni kanske förstår. Det började bra med Wovenhand, parkhäng, jobbsökande och en kul kväll med lägereld och alkohol nere i de becksvarta tunnlarna under Stockholms stad ...sedan försvann Sixten och mitt mående med honom. Mamma körde upp med bil och hämtade ner mig till Skåne där jag umgicks med familjen en vecka. Mysigt mitt i all sorg. Åt ute, shoppade med syrran, träffade Sanne och åkte över till Danmark för att besöka min absoluta favoritpub och spenderade mycket tid med djuren på gården. Kunde nog inte spenderat den där jobbiga tiden på ett bättre sätt. För att inte missa mötet med arbetsförmedlingen var jag dock tvungen att åka tillbaks upp, till slut.
Jag passade på att flyga på fredagen för att inte missa In Solitudes spelning samma kväll. Alla var där, drickan dracks och spelningen var som alltid helt grym. Det är ett oerhört röj och samspel, sjukt jävla medryckande från början till slut. I princip alla dagens band borde ta lärdom av In Solitude, inte kopiera, men ta lärdom. In Solitude har hittat precis rätt och vet hur en liveshow ska utföras, det är mycket som bleknar i jämförelse. Degial var även dem på plats och gav oss ett smattrande framträdande, värt att nämnas. Efter konsertkvällen blev det efterfest i repan. Kändes till en början bra men med tanke på mitt allmänna mående och hur pass mycket folk vi var därinne blev det snabbt ganska olustigt. Jag kände mig osocial och töntig som mådde kasst, fick dåligt samvete och lämnade slutligen.
Dagen efter (lördag) ringde jag Fredric för att höra vad folket pysslade med. Han förstod att jag hade det jobbigt och ville bjuda med mig till öl och whiskeymässan som just då pågick. Vart lite tveksam till en början med tanke på hur gårdagen hade slutat men tänkte att jag hellre träffade dem än att sitta i lägenheten och uggla. Även denna kvällen gicks igenom på skakiga ben och jag kände mig inte riktigt "med" i skallen. Ölen var asgod och sällskapet nästan ännu godare men jag mådde fortfarande inte bra. Därefter stannade jag hos Fredric och två veckor flög förbi.
September är nu oktober och jag är lite nervös inför morgondagen. Fest igen, kommer det gå bra den här gången? Jag ska iallafall få se Year of the Goat lira och Veronica har lovat att visa mig hennes Norrland. Med lite tur kan det nog bli ganska roligt, ändå!
Dagens låt: Poisoned, Blessed and Burned

Maiden England 2013.

Jag var en av de tiotusentals personer som satt med darriga fingrar framför datorn klockan 09:00 i morse. Och efter otaliga felmeddelande, överbelastningar och uppdateringar av sidan så var jag slutligen även en av de tiotusentals personer som lyckades köpa en biljett till Iron Maidens spelning i Stockholm nästa sommar.
Ståplats och allt!
Förstår ni? Maiden England är VHS-ernas VHS, spelningarnas spelning och jag har i alla år gått och tjurat över att spektaklet utspelade sig före min tid, 1988. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle få se och lyssna till denna överdrivet överfeta setlist (med låtar som Moonchild, Seventh Son of a Seventh Son och The Prisoner) mer än på film ...tills för ungefär ett halvår sedan då ett mail damp ner i min inkorg. Iron Maiden har hört våra böner och ger sig ut på en Maiden Enland-turné. Jag hoppades men jag trodde väl aldrig... Förstår ni? Det känns ungefär som om jag väntat på detta i hela mitt liv!
Jordens undergång får nu vänta tills efter spelningen, 13e juli 2013. Tack o hej.

Jag är för i övrigt tillbaks i Stockholm efter att ha spenderat en vecka nere i Skåne. Det var underbart att få umgås med familjen och jag mådde under omständigheterna bra. Tusen tack för era fina kommentarer här på bloggen. Det har varit jättejobbigt att komma tillbaks upp, endast en natt har spenderats hemma i den tomma lägenheten. Resterande tid har jag bott hemma hos Fredric, och så har jag varit på konsert samt gått på Stockholms öl och whiskeymässa. Tänkte skriva lite mer om detta senare!
Dagens låt: Seventh Son of a Seventh Son

Wovenhand i september.

Minns ni att jag beklagade mig över min iPod som gått sönder för några veckor sedan, och att det hindrade mig från att gå till gymmet eftersom jag var utan musik? Jag hade egentligen inte ekonomin till det men i detta nödläge tog jag ändå och beställde en ny. Den fanns inte i lager och det blev flera förseningar i leveransen... idag, i morse fick jag äntligen ett sms som sa att iPoden låg och väntade på uthämtning. Jag är överlycklig och tänker att jag äntligen ska få fylla den med musik och börja gymma. Först ska jag bara äta lite frukost framför datorn, sedan hämtar jag ut paketet. Och vad händer? Jo, datorn slocknar. Helt utan förvarning så dör den. Samma dag som iPoden kommer. Nu kan jag varken fylla den med musik eller göra andra nödvänligheter så som att söka jobb (kommer inte åt mitt cv). Vilket jävla liv man lever.
I väntan på att den smått datorkunniga Fredric skulle komma hem till mig för att öppna och fixa burken tog jag fram min mini-laptop och beställde en biljett till Wovenhands kommande spelning. Det räddade mig och dagen från totalhaveri kan jag säga. Tittar på lite livevideos just nu och RYSER, trots att jag sitter på denna sketna laptopen med kasst ljud och kass bild. Förstår ni? Jävlarrrrrr vad bra detta kommer bli.
För andra gången i mitt liv kommer jag få uppleva Wovenhands och David Eugenes magi live. En levande legend, en musiker jag aldrig kommer låta falla i glömskan. Stämningen han sprider på scen liknar inget annat och ingen annan kan göra det han gör. Jag råder er alla att gå och se detta, årets konsert och en upplevelse för livet.
Titta på filmerna ovan och fundera, kan ni missa det? 8e september i Stockholm, 9e
i Göteborg. Bor ni långt bort så garanterar jag att det är värt resan. Som jag längtat!
Problemet med datorn lyckades vi aldrig lokalisera... fortsätter imorgon.

I'm in trance.

Hä fy fan. Har efter en härlig återupptäckt haft en riktig Scorpions-vecka, som ni som brukar spana in mina "dagens låtar" säkert redan märkt. Fuck off sådana bra grejer!
Fuck OFF sådana bra grejer!
Att dessutom ha ett av världens sexigaste skivomslag gör ju inte heller saken sämre... mh!

Lucem Ferre.

Finns det något bättre än att få mystiska paket hemskickade just under världens tråkigaste dagar? Idag tyckte någon att jag skulle ha Year of the Goats mini cd "Lucem Ferre" och ett par tishor. Skulle vilja klippa till den ena och göra något riktigt snyggt men är så usel på att klippa i kläder, jävla fan, vill ju inte förstöra skiten. Vågar man? Grymt jävla jättetacksam för paketet hursomhelst. Lucem Ferre är fantastiskt vacker och min tidigare skitdag blev till en bra dag så fort jag knäppte på den. Year of the Goat spelar live tillsammans med band som Graveyard och Entombed i Norrköping nu till helgen. Festivalen heter Munken in the Park, det är gratis inträde och jag önskar så hårt att jag hade haft bättre med cash så att jag hade kunnat bekosta mig en liten tågresa.
Ni som kan, gör er själva en tjänst och stick dit!
Dagens låt: Dark Lord

Recensioner: live på Metaltown.

Slänger upp länkarna till recensionerna jag skrev nu i förra veckan om konserterna på Metaltown. Vissa är sämre än andra eftersom några skrevs på plats, hade lite svårt att koncentrera mig ordentligt när jag satt med laptopen i ett kallt tält fullt av folk och fullt av oväsen från scenerna. Orkar ni inte bläddra igenom varenda en så kan jag tipsa om OZ, Primordial och Year of the Goat. Dessa texter handlar om festivalens tre bästa gig så jag tror att det är dem som är roligast att läsa! Hope you like it.-

Live: OZ på Metaltown

Live: Primordial på Metaltown

Live: Mayhem på Metaltown

Live: Shining på Metaltown

Live: Year of the Goat på Metaltown

Live: Kyuss Lives! på Metaltown

Live: Marilyn Manson på Metaltown
-

Mina recensioner från Metallsvenskan.

Åker till Skåne med Sixten om några timmar så just nu är det packning som gäller här hemma. Tänkte bara göra ett kort inlägg för att länka till recensionerna jag gjorde för Crank It Up nu i helgen. Detta är alltså mitt livs första recensioner för någon annan än migsjälv och bloggen dvs. Klicka, läs och om ni gillar det ni ser - gilla!

Live: Europe på Metallsvenskan

Live: The Kristet Utseende på Metallsvenskan

Live: Witchcraft på Metallsvenskan

Bilderna är tagna av Emma, Linda och Anna. Några av fotograferna på CrankItUp.se!

Metallsvenskan 2012.

Under onsdagsvkällen förra veckan fick jag ett erbjudande om att följa med Crank It Up till Metallsvenskan för att göra några live-recensioner. Planerna för helgen är egentligen att träffa lite folk i sthlm innan jag drar ner till Skåne för att tillbringa två veckor där (häng och Sweden Rock) men Metallsvenskan låter så jäkla kul att jag bara inte kan skita i det. Husbilen går redan tidigt dagen efter så på bara några timmar lyckas jag fixa kattvakt, packa och sova, sedan bär det av!
Resan som beräknades ta 8h blev ännu mycket längre pga. att vi softade för mycket i både Västerås och Dalarna där vi skulle plocka upp en tjej och vårat gigantiska partytält, men crew:et på Crank It Up var riktigt trevliga så det var kul hela vägen ändå. Vi kom fram till Örebro klockan 22.30 och trots att vi inte hittade någon manual så bestämde oss för att försöka få upp tältet ...vi la sedan ner projektet efter en herrans massa försök, klockan är då 04.00 och vi behöver vila lite inför festivalens öppning.
Det första som hände morgonen därpå var att manualen hittades. Jag som svintrött hade kämpat mig igenom hela natten blev rätt sur men tog ett ryck och vi hjälptes åt att ganska snabbt få upp tältet och med det ur vägen kunde festivalen sätta igång!
Helgen har varit skitrolig och förutom das crew som var ett gäng godingar så hängde jag mycket med grabbarna från The Kristet Utseende. De lirade både musik och fotboll på festivalen och vi hade ett kärt återseende allihopa (senast vi sågs var på Close-Up kryssningen). Jag känner många konstiga människor men dem där, de är fan helt sinnessjuka. Promillehalterna var skyhöga (på riktigt, vi testade) redan vid lunchtid men trots det festades det på ända tills festivalen stängde. Citaten sprutade och jag har skrattat non-stop. Djävulens fötter, tjockkroppar och nylonbrudar. Förjävla skönt gäng.

Paul Di'Anno, Witchcraft, Europe och TKU är banden jag sett. De tre sistnämnda hade jag som uppdrag att recensera och allt som allt går pokalen för bästa framträdande till Europe. Publiken var helt åt helvete, radiolyssnande svettigheter som endast ville höra Final Countdown ...men det som hände på scen var jävlar i mig grymt! Aldrig varit ett stort fan av Europe så jag vart extremt positivt överraskad. Nya plattan är bra, låtarna från den var sjukt tunga live och Norum, som är en av Sveriges bästa gitarrister gav oss många härliga solon. Att det sedan åskade runt oss under hela konserten gjorde inte heller saken sämre. Äe, det var bra.
Fotbollen var väl ganska skoj att kolla på den också. Underhållningsvärdet i att se hårdrockare med ölmagar ränna runt på plan är betydligt större än att glo på riktiga fotbollsspelare iallafall, synd bara att de "roliga" lagen åkte ut ganska fort...
Nej, fin öppning på festivalsommaren dedär. Vädret har varit sjukt soligt och gött hela helgen och människorna jag hängt med har varit av det finaste slaget, hahaha. Tummen upp.
Dagens låt: The Beast

I am the God of Hellfire!


Magiskt och mindblowing, mystiskt men ändå helt självklart. Rykande sommardagar när man ligger i trädgården och solar med kall grogg, drömmer sig bort, tänker på dåtid och fantiserar om framtid. Då skall denhär låten spelas på högsta volym i mitt huvud.
Våren är här, det är inte långt kvar nu.

Blixtförkylning.

Fucking hell. Blixtförkylningen här. Mitt immunförsvar har jag tagit efter pappa och det är vad jag skulle kalla av världsklass. Har tillexempel aldrig i hela mitt liv haft vanliga prylar som influensa eller kräksjuka och klarar mig i princip alltid undan förkylningstiderna. Jag brukar vara smittobäraren hemma i familjen och kan dra hem skit utan att bli sjuk själv, haha. Grejt för mig men synd om alla andra.
Fast någon supermänniska är jag trots allt inte... när viruset väl kommer åt mig så slår det hårt, som nu. Vaknade igår och mådde bra, blev sämre under dagen och idag har det varit piss. Röv alltså, trodde att jag skulle klara hela vintern men nu sitter man här och snyter sönder näsan. Ont. Ändå har man klarat sig igenom hela jobbdagen, svimfärdig och hemsk. Skulle köpa gymkort ikväll tänkte jag men det blev till att åka raka vägen hem. Hoppas skiten går över lika fort som den dök upp för just nu suger livet.

...som tur är har jag min allra finaste och bästa Bruce att lyssna på här hemma. En stor tröst i tillvaron faktiskt.

'88

Iron Maiden, vill ni vara så snälla att släppa "Maiden England" på DVD någon gång?

Helvetesjävla så sjuk den ärrrrr. Dra igång fullskärmen för dehär är så nära en ultimat konsert man kan komma. Enda som saknas är Janick, annars, fy fan.

Girlpower.





Polly Jean Harvey, Karin Dreijer, Jessica Toth, Bianca Casady och Sierra Casady. Underbart inspirerande och hänförande med så kraftfulla kvinnor. Det sägs att kvinnor är bättre på att uttrycka känslor. Jag vet inte om det stämmer men när jag lyssnar till ovanstående får jag en klump i halsen, det är så utlämnande och laddat. Krävs stor styrka att kunna öppna sigsjälv på det sättet, jag blir utmattad bara jag tänker på det.

Death in Copenhagen.

Ont i hela jävla kroppen men har åtminstone, äntligen, fått tagit en lång och varm dusch. Blivit av med all sunkdoft efter att ha fått leva halva natten som uteliggare på Köpenhamns gator. Haha, mer om det sen.
Igår var det tid för Death in June att hålla konsert. Ett mycket speciellt band som jag har velat se live i flera år. Tanken från början var att jag skulle dit tillsammans med några vänner och jag köpte biljett så fort de släpptes. Mitt sällskap däremot var inte lika taggat och biljetterna hann ta slut innan de fått tag på några. Hur man kan leva med att missa Death in Junes uttalat sista turné och 30års jubileum får ni fråga dem, på min världskarta fanns det iallafall inte utan jag bestämde mig för att åka till Danmark ensam, oavsett.
Sagt och gjort och efter att ha blivit bjuden på en stor del av resebiljetten av den härliga killen i kassan, tagit båten över sundet och åkt lite tåg stövlade jag iväg mot spelstället. Väl därinne kom jag snabbt fram till att jag inte alls gillar neofolkare, synthare, gothare eller andra människor som kunde tänkas dras till kvällens band. Var fan var festen, peppen och vad hände med att vara social? Alla stod bokstavligen talat fastkramade mot dem de kom hit med och hade inget intresse av att prata med nytt folk, vilket gjorde det ännu lite roligare att ha åkt dit helt själv. Dessutom var jag i princip den enda som utnyttjade baren något under hela kvällen, alla andra stod och trängdes vid merchen. Har aldrig sett en sådan hets kring att få köpa en t-shirt tidigare. Ovant. Stämningen var en aningen annorlunda än vad jag är van vid på konsert, minst sagt. Blä, jag gillar mina hårdrockare.
Spelningen sedan. Förband först, Of The Wand And The Moon. Det var helt ok men när tillochmed bassisten gör mer avancerade grejer än gitarristen, då är det fel i min bok... ganska stämningsfullt men också enformigt. De gör sig nog bättre i lurarna under en lång bussresa än live på scen.
Och så Death in June... jag går rakt på sak och säger att det var lite av en besvikelse. Känns förbannat surt att skriva det och jag hade aldrig hoppats på att behöva nyttja det ordet i sammanhanget. Det var värt pengarna, tiden och jag känner inte att jag ångrar mig på något sätt men det var något som inte klickade bara. Helt klart bra, men dedär lilla extra saknades. Hela 30 låtar betades av och för att hinna detta hade tempot höjts avsevärt i så gott som alla, vilket var en riktig turn-off för mig. Jag stod öppen och väntade på att dendär magiska transliknande känslan skulle komma över mig men det hände bara inte. Ser man till låttitlarna så var setlisten fantastisk och innehöll alla klassiker och godbitar men jag hade hellre sett att de plockade bort några för att dra ner tempot på resterande. Di6 hade jag velat uppleva på en liten mörk krog istället för stort spelställe med flera hundra i publiken, och med ett lugn i låtarna... Känsla, poesi och intimitet istället för sterilitet i stora salen. Jag tror inte att de var i sitt esse igårkväll ..eller så var det bara jag som omedvetet hade aldeles för höga förhoppningar.
De ska dock ha stort cred för att setlisten varierat från spelning till spelning, inte ofta man får se sånt. Vill man få publiken att känna sig speciell och göra kvällen lite mer personlig är det ett enkelt knep men det kräver också mycket fokus från bandets sida. Bra jobbat på den fronten! Jag är inte blown away men jag är nöjd, och jag är glad över att äntligen ha fått sett dem.

Vid spelningens slut mötte jag upp min polare av danskt blod Jonas och vi begav oss ut på en beer-hunt igenom ett Köpenhamn som Jonas sa aldrig hade sett så tomt förut. Söndagkväll i Sverige är en sak men i Danmark är alla dagar öldagar, spelar ingen roll, folk är alltid ute och krogarna har alltid öppet. Utom förståss igår. Det var tydligen sista dagen på höstlovet där och förmodligen så var alla slutkörda efter veckans festande... vartenda ställe vi gick till skulle precis stänga pga. folkbrist men vi gav inte upp. Köpte varsin burköl på 7-Eleven och letade vidare tills vi slutligen hittade ett öppet ställe som bara råkade påminna om min favoritkrog. Mörkt, murrigt och mysigt, helt i min smak. Där blev det fåtölj, snack och mer öl. Efter dessa trevligheter skildes vi åt och jag gick mot centralstationen. Något av det bästa jag vet är nattliga promenader genom folktomma storstäder, ensam, så jag trivdes.
Väl framme (klockan 02.40) gick jag ner till tågen och upptäckte att internet än en gång ljugit för mig. Har hänt förut och är ganska så frustrerande, det går ju faktiskt inte att planera resan om man inte ska kunna lita på tiderna där. Kräckl. Enligt internet skulle mina tåg gå 03.19, 04.19 och 04.55 men när jag kommer fram ser jag inte röken av de två första tiderna utan får finna mig i att nästa inte går förrens 04.55. Nästan TRE timmars väntetid och det roligaste var att stationen var stängd så jag fick sitta utomhus på perrongen. Uteliggarkiss och kyla, skit ner dig du som tyckte det var kul att skriva fel tider på nätet. När jag hittat dig ska jag hemsöka dig i 10 år.
Men hem kom jag väl till slut och nu bjussar jag på detta överdrivet långa (garanterat längst i denhär bloggens historia) men förhoppningsvis underhållande inlägg.Dagens låt: Death Of The West

Så Jävla Metal.

Förväntningarna var låga när jag gick in på biosalongen tillsammans med Sanne igår. Bara ett par dagar innan hade jag sett en pytteliten notis någonstans på internet om att en ny film "Så Jävla Metal" snart skulle ha premiär. Hade varken sett eller hört talas om den innan och sökte man på nätet fanns det inte mycket info att hitta... det var en dokumentär och den hade premiär på fredag. Helt enkelt. Men så råkade det vara så att jag inte hade något bättre för mig denhär fredagen så trots att det kändes en aningen nördigt att betala för att se en svensk film om svensk metal tänkte jag "varför inte?" och drog med mig Sanne. Vi garvade åt ossjälva och att vi i princip var helt ensamma i salongen gjorde inte situationen bättre. Vad var dehär för en jäkla film egentligen? Någon timme senare skulle vi upptäcka att det var en helt grym film.
Den kickades igång vid 60-talets slut och tog oss med på en resa genom givande intervjuer, fylle och turnéhistorier berättade av banden själva, intriger, musikstilar och ofantligt mycket häftiga klipp och gamla foton. En resa från början till idag och jag vågar nästan påstå att alla viktiga personer och band fanns med. November, Yngwie Malmsteen, Europe, Candlemass, Bathory, Entombed för att nämna några.
En riktigt välgjord film som bjuder på både skratt och intressant fakta from behind the scenes. Jag ångrar inte en sekund att jag gick dit, betalade och sponsrade. Värt varenda krona! Så Jävla Metal är så jävla bra. Se den!

Efter bion var jag på festhumör och landade hemma hos Sabina med en mangogrogg i näven. Förfest först, sedan anslöt sig folket och vi begav oss ner mot krogen. Det blev en lång och rolig kväll tillsammans med ett helt gäng Piggelin-drinkar. Mums!
Dia Psalma hade spelat i stan och kvällens bästa var när en kille kom upp till mig, sa att han var musiker och frågade om jag skulle hänga med till hans hotellrum. Jag trodde först han skämtade och när jag sedan fick reda på att han tillochmed spelade i FÖRbandet höll jag på att gå av. Vilken stjärna, vilken rockstar! Jag knäckte både han och hans självförtroende med svaret "Nej, jag lyssnar på black metal". Hahahaha...
Ni som läser, snälla ta mig inte på allt för stort allvar! Jag är bara dum, och ganska bra.
Dagens låt: Mount Everest

Kvällsmys...

med en odödlig klassiker och gammal favorit.

När jorden går under...

If we fall from dreams...

Så sjukt glad på ett omedvetet sätt just nu, vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ett av mina absoluta favoritband som jag aldrig sett och aldrig trodde att jag skulle få se live - ska nu ut på turné. Jag säger "omedvetet" eftersom storheten i detta inte slagit mig än. Det börjar krypa på så smått och ju mer jag inser destu mer spritter det i kroppen... bandet är Death In June. De har inte spelat på 6 hela år och nu firar de 30årsjubilieum med några få, exlusiva spelningar i Europa. Exakta datum och länder är inte satta ännu men som det ser ut nu är den enda skandinaviska spelningen i Danmark. Detta blir, enligt bandet själv, deras sista turné.
Fucking hell alltså, trodde aldrig aldrig aldrig att jag skulle få chansen att se dem!
Är SÅ lycklig över detta. Kan redan känna magin. Ahhhh, går inte skriva mer, finns inga ord som beskriver. Detta är sjukt. Detta är så stort.




Skulle vilja säga att jag väntat länge på denna dagen men det går inte. Jag har inte väntat för jag var helt inställd på att den aldrig skulle komma, och nu... Dör av lycka.

Wacken Open Air 2011.

Nästan mer sliten än livet självt efter att ha röjt, skövdat och festat sönder Tyskland ...men bara nästan. Hade lätt stannat en vecka till om det gick! Dagarna flög förbi asfort och festivalen var slut innan man ens hunnit blinka, usch, fanns så mycket mer att göra.
Detta året hade jag ingen sidekick med mig och eftersom jag var den enda ifrån campet som inte bara ville sitta still drog jag ofta ut på mina egna äventyr. The loner, en ensamvarg ständigt på jakt efter öl och nytt folk att festa med. Och jag måste säga att mina solon var av världsklass. Förut har jag mest hållt mig på samma områden men detta året fick jag upptäcka så mycket mer av Wackens gigantiska camping. Stod på den mytomspunna festbussens tak med en fantastisk utsikt över tälthavet och vrålade tillsammans med tusen tyskar, blev tokfull på "Metal Muchachos" (en nattklubb byggd av vanliga besökare) efter att ha blivit bjuden och åter bjuden på grogg från deras neverending supplies. De hade en kyl full av screwdriver och tryckte man på en knapp en bit bort kom det dricka ur en koskalle på väggen. Sedan diggade jag musik från deras DJ-bås och dansade runt stora lägereldar. Träffade hur mycket folk som helst och roligt nog kan jag inte namnet på en enda. Namn och bakgrund är ju egentligen helt ovesäntligt när man bara ska kaosa och röja. Vi visste (och vet fortfarande) absolut ingenting om varandra men vi hade skitkul, nästan lite "what happends at Wacken stays at Wacken" över det hela, haha.
Nätterna var långa, fyllda av total galenskap och många mornar när jag vaknade var jag fortfarande full. Lite svårt att sminka sig då men gött att slippa bli bakis!

Hade en hel del roliga stunder i campet också, de jag var där med är en skönt gäng så självklart hängde jag lite med dem också. Bland annat fick jag Philip att göra ett avtal med mig.. vi satt och drack mjöd ute i solen en morgon när jag sa "om jag hittar någon med rakhyvel på campingen, får vi göra en Dr. Phil-frisyr på dig då?!" och eftersom allt kändes kul för stunden så lovade han mig ett Ja. Synd för han bara att det inte dröjde länge innan jag stötte på en hyvel ..och några minuter senare satt hela campet och grät av skratt. Alla utom Philip då men ett löfte är ett löfte, haha. Han fick gå med hatt resten av festivalen och varje gång en vakt tog av den för att se så att han inte gömt något i den fick de syn på skalpen och började asgarva! Klockrent.
Banden jag såg var Kvelertak, Mayhem, Judas Priest, Shining (nor), In Solitude, Motörhead och Ghost. Blev en crowsurf till Motörhead och jag kunde nog inte valt ett sämre band att göra det till.. musik som bara handlar om brudar och rock n' roll drar ju till sig en viss sorts publik och det var nästan så att jag stannade på stället så mycket folk taffsade och slet i mig, haha, det var helt extremt.
Priset för bästa framträdandet går utan tvekan till Shining. Inte det svenska då utan det lite mindre, lite mer okända norska bandet som lirar "blackjazz". Fuck off vilken galen spelning! Musiken är ju stimmig som fan och showen likaså. Saxofonigt och speedat, adrenalinet bara flödade. Watch the saxophone kick the facepaint of the witches. Jag var helt skakig, svettig och slut efteråt. Hur coolt som helst!
Rolig, härlig och galen vecka. God jävla mat, bra spelningar, kul fest och frukansvärt bra arrangemang som vanligt. Wacken är Wacken och fan alltså, det ska mycket till för att det någonsin ska slå fel.
Dagens låt: Fisheye

Horse Head.


You are not needed here.... to make me feel low down.... I'm doin' it fine all on my own

We will ride this thunderbird!

Besvikelsen var stor efter förra Göteborgsvistelsen och Metaltown, pengar spenderade på skit. Har varit lite smått sur på min ekonomi efter det och när min kompis då dök upp med två Maidenbiljetter vart jag först lite kluven. Men vid närmare eftertanke kom jag fram till att; Maiden levererar alltid, inte en chans att de gör mig besviken. Så jag köpte biljetten, och det var det bästa jag gjort på länge. Money well spent. Känns så jävla bra nu faktiskt. Gårdagen var helt jävla underbar.
Åkte upp tidigt tillsammans med Mattias och Sebbe. Mattias hade ett fotojobb i stan, han skulle ta lite vimmelbilder inne på den "officiella maiden-förfesten" men innan vi stack dit hann vi göra ett litet besök inom Rockbaren. Och hjälp säger jag bara.. ölen flödade, shotsen kom på rullande band och när vi gick ut efter bara någon timme var jag kanonkul. Antar att det är så det går när man känner bartendern... nä, nu ska jag inte vara sån! Det var hur gött som helst och stämningen både därinne och ute på stan var helt fantastisk. Det spelades Maiden precis överallt, barerna, hotelltoaletterna, snabbmatsställena, vart man än gick. Och började man sjunga på en låt fick man genast ett helt gäng nya vänner, alla flockades och alla var taggade till tänderna.
Åh, önskar att det hade varit så året om. 60 000 sålda biljetter, 60 000 underbara Maidenfans ute på gatorna. Man skulle aldrig kunna ha en tråkig stund! Shit.

Fram till spelningen drev vi runt i den goda atmosvären, träffade upp folk och hängde lite i parken, hade det mysigt. Sedan började tiden närma sig, tiden då världen skulle stanna upp och Maiden gå på scen..
Jag behöver egentligen inte säga så mycket mer än att jag faktiskt började gråta. Jag är inte den som är känd för att börja lipa till musik eller film men när man stod därinne alltså. Detta var första gången jag såg Maiden på en arena, och att stå omringad av tusen och åter tusentals diehard-fans var en lite annorlunda känsla jämtemot att vara på festival där många i publiken bara är där för att de inte har något bättre för sig. Här hade vi väggar av människor och en fullpackad plan, alla med samma anda. Under Blood Brothers slogs jag av storheten i detta och blev rörd till tårar. Efter det spelade dem min favorit av de nya låtarna, When The Wild Wind Blows, och då såg jag ingen anledning att hålla igen. Tårarna rann och allt var magiskt.

Setlisten var nästan exakt densamma som när jag såg dem förra året på Wacken och överlag så tyckte jag att spelningen då var bättre. Sveriges hemska ljudvolyms-lag spelade även en stor roll i detta eftersom spelningen igår var aaaalldeles för låg för min smak, men stämningen var som sagt helt jävla otrolig. Något av det bästa jag varit med om. Nöjd.
När allt var slut struntade vi i de tidigare planerna om att köra hem på natten och drog ut och fortsatte festa istället. Mer allsång, mer rusningsmedel och mer skratt. Det var inte lugnt någonstans men det är inte lugnt vi jobbar heller. Ett gott avslut!
Imorse däremot, hahaha, vaknar upp tillsammans med två kompisar i en fullständigt igenimmad bil, varmt, jävligt och jag lovar er, man hade kunnat bli berusad av att andas in ångorna därinne. Sliten som ett djur var man också, men med tanke på hur kvällen såg ut hade allt annat varit oacceptabelt. Duschen och sängen sedan var ju iallafall trevligare än någonsin, haha. Nu mår man som en kung!
Dagens låt: When The Wild Wind Blows

Metaltown 2011.

Jag tänker summera detta årets Metaltown med ett enda ord: dåligt. Och jag känner mig som årets bitterkärring när jag gör det också, bara klagar och klagar. Men någon bitterkärring är jag faktiskt inte.. för festivalen i år var faktiskt, uppriktigt sagt, dålig. Ni kan nog fråga vem som helst för med tanke på hur deras facebooksida ser ut idag så är jag definitivt inte ensam om att vara besviken. Och förbannad. Och ledsen. Jag är ledsen över att jag betalade för skiten. Det kändes nästan mer värt att bli bestulen på pengar förra veckan på Srf, för Srf var iallafall roligt.
Jag har varit på Metaltown förr och då har det varit hur gött som helst. Detta året skulle dock bli annorlunda eftersom festivalen utvidgats och flyttat från centrala frihamnen till någon galoppbana ute på vischan, och redan av att läsa på hemsidan innan förstod man att det skulle bli problem. Hämta band och ta ut pengar i förväg, köp speciella busskort.. jag orkar inte gå in på detaljer men allt blev plötsligt sjukt omständigt. Men det var först när jag kom dit (efter att ha mördat fötterna med den 700mils långa vandringen från närmsta hållplats) som jag insåg katastrofen. Arrangemanget var verkligen löjligt dåligt och ingenting fungerade. Någon måste ha gjort en grov felberäkning för så mycket folk som det var på den lilla platsen.. det var köer precis överallt till allting, maten tog slut och telenäten var överbelastade. Det var nog det värsta enligt mig. Trängseln och tråkigheterna hade jag kunnat klara mig igenom om jag hade haft mina vänner där att skratta åt skiten med, men nä, de gick ju inte att få tag på. Hade man tur sprang man på någon av dem inne i massan liksom, hemskt. För mig skulle Metaltown bli ett tillfälle att träffa och festa med många vänner jag inte sett på länge, peppen var stor.. istället blev det såhär. (Och jag vet, telenäten var inte arrangörernas fel men det var ändå drygt).
SOM TUR ÄR fanns det ju iallafall några små roliga inslag under dagen. Min räddning var det sköna hänget med freakshowen (Hellzapoppin sideshow) och mina fina göteborgare. Backstage slapp man iallafall allt folk. Sedan hade jag också nostalgibomben, System of a down, såklart. Det var jävligt kul faktiskt!
Idag hade jag fått gratis inträde till festivalen men jag tackade nej. Skulle bli en jävla efterfest ikväll och det är dötrist att jag missar den, men jag hade fan inte stått ut en dag till på dendär festivalen. Fy. Nej, istället blev det till att ta tåget hem imorse. Förkyld har man blivit det med! Usch och fy. Nu ska jag sova!
Metaltown, vi kräver stora förbättringar och bättre planering inför kommande år.
Och det bör väl inte vara så svårt? Ni har ju lyckats förr.
Dagens låt: Psycho