Oktober till nu.

Nu när ni vet vad jag tampats med under mitt blogg-uppehåll så tänkte jag även göra ett inlägg om vad som hände runt om kring.
Efter Sixten och veckan hos familjen hade jag en sådan extrem ångest över att åka tillbaka hem till min tomma lägenhet. Jag flyttade på obestämt tid in hos Fredric en dag efter att jag kommit tillbaks till Sthlm. Tanken var väl från början att jag skulle bo där i någon vecka tills att ångesten lagt sig men den gjorde aldrig riktigt det, och varken jag eller Fredric klagade över den andras sällskap så tiden bara flög iväg och plötsligt hade jag bott hos honom i två månader. Eftersom vi båda är arbetslösa hjälptes vi åt med mat och bara njöt av att vi slapp vara ensamma under de annars så långa och tråkiga dagarna.
Förutom att söka jobb, äta godis och plöjt igenom serier för att få tiden att gå har det också hunnits med lite fest. Inte för mycket fest dock eftersom jag blir lite tråkig på den fronten när jag mår dåligt. Först tog ju Veronica med mig upp till hennes hemstad Sundsvall och konsertkvällen Nordfest. En mycket trevlig helg faktiskt. Veronicas syster äger tydligen stans folktätaste pub och ett av kraven när hon skulle ta över stället var att hon även "tvingades" hyra lägenheten ovanför på grund av ljudvolymen. Hon bor dock tillsammans med sin snubbe så lägenheten står i princip tom, används till för/efterfestlokal eller som i det här fallet övernattningsställe åt vänner och bekanta. Vi två hade alltså en superschysst lägenhet mitt i stan alldeles för oss själva under helgen. Hur gött som helst! Nordfest var roligt och det blev mycket kalas med roliga typer, främst kul var det att hälsa ordentligt på YOTG-gänget efter metaltown och självklart att hooka upp med grabbarna från The Kristet Utseende igen, på deras hemmaplan och allt. Festen varade tills långt in på småtimmarna och hela kvällen avslutades med att jag och Veronica från vårt sovrumsfönster vinkade adjö till polarna nere på gatan som påbörjade sin vandring hemåt. Lyx att bo centralt och slippa gå alltså, haha.
Halloween firades i en villa en bit utanför Sthlm med en fest som slutade i totalkaos och tråkigheter, men nog om det. Jag hade lagt ner 3 timmar på smink och var utklädd till Eddie från Killers-omslaget (Iron Maiden). Det visade sig dock inte finnas så många hårdrockare på den där festen så jag tyckte väl att det var liiite synd att ha förbrukat kostymen just det här året... även om folk var impade så förstod dem ju inte vem jag skulle föreställa. Hur som helst så var Eddie en sedan länge planerad kostym och vi fick åtminstone förevigat det hela på kort. Några veckor senare hamnade jag på en fest med "bröderna hårdrock" och när jag då visade dem min bilden fick jag så många roliga komplimanger att det gjorde mödan värd. "Du vet, det här är ju nästan lite erotiskt i mina ögon" på deras dialekt. Vilket skratt vi hade!
Fyllt år har jag också gjort. 21-årsdagen kändes inte som världens viktigaste och med tanke på hur jag mådde orkade jag inte ställa till med världens fest, men fira gjorde jag ändå. Jag och Fredric hade åkt ner till Skåne tillsammans för att träffa lite polare. Superhärlig vecka nere hos tokiga familjen som då avslutades med en födelsedags- och brakkrogrunda i Helsingborg. Någonstans där mittemellan tågade vi också upp till Halmstad för att umgås lite med Huss, guldkväll även det. Gitarristerna var återförenade, shredding the night away!
En månad senare, inför jul vart det ytterliggare en skåneresa för min del. Mycket häng med vänner och mysiga dagar med familjen. Åt bland annat lamm för första gången i mitt liv. Vi drog på restaurang och jag tyckte det vore kul att testa något jag inte ätit innan. Syrran som pluggar till kock gav mig ett ganska bra råd inför middagen "Ju dyrare rätten är destu mindre mat får du" men jag som var fast besluten vid lammet struntade i detta och fick sedan sitta och dräggla över hennes mustiga oxfilé med bara ett par små köttbitar på min egna tallrik... Nästa gång beställer jag något jag vet smakar gott istället. Fan.
Det är väl ungefär vad som hänt under den långa tid jag varit borta från bloggen. Några mindre, men som alltid jävligt tokiga fester här i Stockholms- och Uppsalatrakterna har klämts in däremellan men de behöver knappt någon vidare beskrivning. Jävligt fina vänner här uppe bara, som ni kommer att få se mer av inom kort. No rest for the wicked, heter det väl?

MER BILDER TILLKOMMER, ska bara duscha.

Namnlös.

Detta är inte ett rop på hjälp, det är snarare en sorts befrielse. Ger man en tänkande människa för mycket tid att tänka svämmar det lätt över och ibland är det skönt att bara låta dessa tankar rinna ner längst med armarna och ut genom fingerspetsarna. Jag tycker inte om att bli misstolkad eller missförstådd. Ni som läsare ska inte bara få se den goda sidan av mitt liv, ni bör också bjudas in att se de lite tråkigare delarna ibland för att förstå er på mig. Jag gillar inte perfekta personer i en perfekt värld, det är på låtsas. Relationen är ärligare om den innehåller både nöd och lust.
Jag är förstås inte bekväm med att snitta upp bröstkorgen och öppna upp hela vägen för the world wide web, hemligheter är hemliga och lite integritet mår man bra av. Inlägget kommer bli väldigt rörigt och ni som endast går in på min blogg för att se vad jag har för kläder på mig behöver inte fortsätta läsa här, ni är hjärtligt välkomna tillbaks till nästa inlägg.
Jag var den mest eldfängda, frisläppta, hungriga, nyanserade fågeln av passion. Min fjäderskrud var korpsvart men skimrande i alla universums oupptäckta färger när jag fällde ut mitt vingspann. Jag var vacker och blomstrande fram tills den dagen jag flög in i väggen och sattes i en rostig bur, i ett rum utan fönster. Utanför förändrades världen. Det blev otäckt och främmande samtidigt som jag blev allt mindre. Idag har jag nyckeln till buren men inte tryggheten att öppna den. Var skulle jag ta vägen? Jag mår inte bra här och jag mår inte bra där. Buren är för liten, världen är för liten. Vägskyltarna som leder mot Trivsel hittas inte på denna planetens yta.
Att ha nyckeln och hela jorden framför sig men att ändå inte kunna hitta en enda lämplig plats att landa på, det är en väldigt kvävande känsla. Utan schackbräde, var placerar man då pjäserna? Vad händer med livet? Ett svart hål händer. Buren, hålet. Mitt svarta hål består av läkare, papper, pengabrist, porr, knäckebröd och sist men inte minst ångest. Jag har ohyggligt fina vänner. Enligt normerna dåliga personer, precis som jag själv men enligt mig vackrare än stjärnhimlen. Och familjen, finast. Synd bara att jag har för dåligt med ork och för ont om pengar för att träffa alla så ofta som jag egentligen behövt.
Ångesten är tung att bära, jag har ofrivilligt rasat i vikt. Nätterna är flera timmar för korta, klockan hinner ofta slå morgon innan sömnproblemen låter mig vila. Lägenheten är alldeles för tom, tidigare delades den med en livsglad nakenkatt men det enda som låter om nätterna nu för tiden är kylskåpets surrande. Jag är utmattad, och jag känner mer samhörighet med uteliggarna på de offentliga toaletterna än vad jag gör med småbarnsfamiljen som sitter till bords och äter middag i det fina huset mittemot mitt. Fy fan för framtiden.
Det är under dessa omständigheter som jag ska ut och söka jobb, pigg och glad varenda dag. På fredag tycker jobbcoachen att jag ska ta ut piercingen och 'representera mig själv' med ett leende på läpparna inför ett rekryteringsföretag. Jag måste hitta tillbaks till mitt fjäderbeklädda jag innan jag ens kan så mycket som tänka framåt. Låt mig ta små steg, överös mig med välvilja, krama mig. Ge mig ett simpelt litet jobb, och en katt.

Januari 2013.

Jag slåss, och har slagits i något som nu känns som en evighet. Hej på er. Jag funderar på om jag ska skriva om mina problem här på bloggen, eller låta bli. Jag vill skriva eftersom jag mår bra av att skriva, få ut det och göra mig förstådd men å andra sidan har jag ingen som helst kontroll över vilka ni är som läser min blogg. Klart man har en förhoppning om att ni är ett glatt gäng som gillar mig, min stil och vad jag pysslar med om dagarna men jag lever inte i någon fantasivärld baserad på sådana totala vanföreställningar. Jag vet att många av er är snokare som antingen hatar mig eller dem jag umgås med. Kanske har du varit tillsammans med en av mina polare, under er tid ihop störde du dig något otroligt på att han umgicks med mig (killar kan ju inte ha tjejpolare) och min blogg har varit din källa att få reda på vem fan jag är, och varför han umgås med mig. Du har redan bestämt dig för att jag är en dålig person och du stör dig ännu mer eftersom jag fortfarande umgås med honom, efter att ni skiljts åt. Vad har jag som inte du har? Jag kan åtminstone tala om för dig vad jag inte har eller har haft - en kärleksrelation med honom. Lugn, jag vet antagligen inte ens vem du är och jag är inte ute efter att göra livet surt för dig.
Babbel babbel. Jag skulle vilja dela med mig av mig själv och berätta om vad som försiggått under uppehållet men det är vetskapen om dessa snokare som ger mig tvivel. Snokare som redan har en dålig bild av mig är bara ute efter en enda sak - smaskigt skvaller som får dem att känna dig bättre än mig. Det bästa som skulle kunna hända vore väl att jag öppnade upp och visade mig svag. Men vet ni, jag slåss för att jag är stark. Jag ger inte upp. Och vet ni, vad jag än skriver är inte jag den svaga som gömmer mig bakom anonymitet och snokar, det är ni.
Det har dock gått sin lilla tid nu och förhoppningsvis är de enda som fortfarande är intresserade av min blogg ni som är intresserade av rätt skäl. Ni som uppskattar mina bilder och ord. Till er skulle jag vilja skriva... så kanske. Om jag skriver så blir det i ett inlägg som sedan kommer att raderas igen. Det kanske får vara uppe i några dagar så att ni frekventa besökare får ta del av det. Vi skiter i resten för jag skiter i om de förstår mig eller inte.
Året 2012 började som ett förändringarnas år, mitt kliv in i den såkallade vuxenvärlden. Jobb och lägenhet i en ny stad. Men allt som påbörjats måste också få ett slut, så småningom raseras det jag byggt upp. Bit för bit. Det gick sakta men tillräckligt fort för att jag inte skulle hinna med att plocka upp alla bitar innan de föll till marken. Nu sitter jag här. Nyårsfesten var iallafall väldigt uppskattad (se film). Uppsala rockade. Tur att jag fortfarande har fina människor i min närhet. 2013, vad håller du för mig?