Jag slåss.

Into a storm of broken glass.
 
Nu är jag trött på att ligga efter med bloggandet, vilket jag antar att ni som besökare också är. Jag har bott hemma hos Fredric i två veckor för att slippa vara ensam i lägenheten, som en slags flykt från något jag en dag ändå måste vänja mig vid. Jag har stundtals mått piss och legat i en hörna men oftast har Fredric fått mig på andra tankar och vi har överlag ändå haft det fint. Nu sitter jag i min lägenhet igen, hemma och vänder. Imorgon åker jag med Veronica för att besöka Sundsvall, Norrland för första gången i mitt liv och Nordfest. Jag har redan ångest över att komma tillbaks till Sthlm på söndag. Kanske hamnar jag hos Fredric igen, vi får se. Att vara i lägenheten bara för ikväll känns skitjobbigt, och därför tänker jag viga denna kväll åt bloggen. Jag behöver skriva och tänka på annat så idag får ni ett jävla jätteinlägg om allt som jag missat att dela med mig av!
Starting with Wovenhand. Konserten jag hade sett fram emot sedan maj 2010, då jag sist såg dem. Jag var av någon märklig anledning själv att gå dit, många av mina polare älskar bandet men just denna spelningen verkade ha glömts eller prioriterats bort. Synd att de missade, även om jag själv inte hade något emot att gå ensam. Det är så många av mina tidigare bästa konserter avnjutits.
Kvällens spelning var precis lika fantastisk som jag hade hoppats på men inte lika känslosam som första gången jag såg dem. Då var det poeterna och den här gången var det rockbandet Wovenhand som stod framför oss på scen. Den underbara lyriken fanns fortfarande där, såklart, men det kokade aldrig över i känslor eftersom fokus denna gången inte bara låg på texterna och den akustiska gitarren utan alla instrument inblandade. Personligen föredrar jag Wovenhand i det lite lugnare formatet men jag menar inte att den här spelningen var dålig. Absolut inte, långt ifrån. Det dundrades på ordentligt med låtar från senaste plattan, den tyngsta hittills, och jag kände mig helt omtumlad vid flera tillfällen. David spände sin iskalla men fokuserade blick över publiken och bara närvaron av hans stora själ gjorde oss darriga i kroppen. En mycket mäktig spelning. Levande och full av intryck. Det är alltid en stark upplevelse att se Wovenhand live och det var värt varenda krona. Trots att jag var grovt bakfull sedan dagen innan kände jag mig alldeles upprymd när jag lämnade konserten. We got our hardened hearts to beat.

September månad har varit smått kaotisk som ni kanske förstår. Det började bra med Wovenhand, parkhäng, jobbsökande och en kul kväll med lägereld och alkohol nere i de becksvarta tunnlarna under Stockholms stad ...sedan försvann Sixten och mitt mående med honom. Mamma körde upp med bil och hämtade ner mig till Skåne där jag umgicks med familjen en vecka. Mysigt mitt i all sorg. Åt ute, shoppade med syrran, träffade Sanne och åkte över till Danmark för att besöka min absoluta favoritpub och spenderade mycket tid med djuren på gården. Kunde nog inte spenderat den där jobbiga tiden på ett bättre sätt. För att inte missa mötet med arbetsförmedlingen var jag dock tvungen att åka tillbaks upp, till slut.
Jag passade på att flyga på fredagen för att inte missa In Solitudes spelning samma kväll. Alla var där, drickan dracks och spelningen var som alltid helt grym. Det är ett oerhört röj och samspel, sjukt jävla medryckande från början till slut. I princip alla dagens band borde ta lärdom av In Solitude, inte kopiera, men ta lärdom. In Solitude har hittat precis rätt och vet hur en liveshow ska utföras, det är mycket som bleknar i jämförelse. Degial var även dem på plats och gav oss ett smattrande framträdande, värt att nämnas. Efter konsertkvällen blev det efterfest i repan. Kändes till en början bra men med tanke på mitt allmänna mående och hur pass mycket folk vi var därinne blev det snabbt ganska olustigt. Jag kände mig osocial och töntig som mådde kasst, fick dåligt samvete och lämnade slutligen.
Dagen efter (lördag) ringde jag Fredric för att höra vad folket pysslade med. Han förstod att jag hade det jobbigt och ville bjuda med mig till öl och whiskeymässan som just då pågick. Vart lite tveksam till en början med tanke på hur gårdagen hade slutat men tänkte att jag hellre träffade dem än att sitta i lägenheten och uggla. Även denna kvällen gicks igenom på skakiga ben och jag kände mig inte riktigt "med" i skallen. Ölen var asgod och sällskapet nästan ännu godare men jag mådde fortfarande inte bra. Därefter stannade jag hos Fredric och två veckor flög förbi.
September är nu oktober och jag är lite nervös inför morgondagen. Fest igen, kommer det gå bra den här gången? Jag ska iallafall få se Year of the Goat lira och Veronica har lovat att visa mig hennes Norrland. Med lite tur kan det nog bli ganska roligt, ändå!
Dagens låt: Poisoned, Blessed and Burned

Maiden England 2013.

Jag var en av de tiotusentals personer som satt med darriga fingrar framför datorn klockan 09:00 i morse. Och efter otaliga felmeddelande, överbelastningar och uppdateringar av sidan så var jag slutligen även en av de tiotusentals personer som lyckades köpa en biljett till Iron Maidens spelning i Stockholm nästa sommar.
Ståplats och allt!
Förstår ni? Maiden England är VHS-ernas VHS, spelningarnas spelning och jag har i alla år gått och tjurat över att spektaklet utspelade sig före min tid, 1988. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle få se och lyssna till denna överdrivet överfeta setlist (med låtar som Moonchild, Seventh Son of a Seventh Son och The Prisoner) mer än på film ...tills för ungefär ett halvår sedan då ett mail damp ner i min inkorg. Iron Maiden har hört våra böner och ger sig ut på en Maiden Enland-turné. Jag hoppades men jag trodde väl aldrig... Förstår ni? Det känns ungefär som om jag väntat på detta i hela mitt liv!
Jordens undergång får nu vänta tills efter spelningen, 13e juli 2013. Tack o hej.

Jag är för i övrigt tillbaks i Stockholm efter att ha spenderat en vecka nere i Skåne. Det var underbart att få umgås med familjen och jag mådde under omständigheterna bra. Tusen tack för era fina kommentarer här på bloggen. Det har varit jättejobbigt att komma tillbaks upp, endast en natt har spenderats hemma i den tomma lägenheten. Resterande tid har jag bott hemma hos Fredric, och så har jag varit på konsert samt gått på Stockholms öl och whiskeymässa. Tänkte skriva lite mer om detta senare!
Dagens låt: Seventh Son of a Seventh Son

Älskade Sixten.

2012-08-24 - 2012-09-22

Min fina prins lämnade världen natten mellan fredag och lördag efter att ha blivit plötsligt sjuk under veckan. Jag har fått många stöttande meddelanden på internet och telefon de senaste dagarna och det är jag väldigt tacksam för. Många har även frågat om hur det gick till men jag har inte orkat sätta mig ner att skriva. Idag tänkte jag gå igenom händelseförloppet här på bloggen så att ni som bryr er slipper sitta undrandes och känna att jag struntar i att svara på era frågor.
Sixten började i helgen 14-16e att sluta äta ordentligt, jag hade sovit borta en natt och när jag kom tillbaks hade han bara rört toppen av torrfodret. Skålen brukar annars nästan vara tom efter ett dygn och jag tänkte att han kanske var deppig över att jag varit borta och därför slutat äta. En psykisk grej som alltså skulle kunna gå över med tillräckligt mycket kärlek, bus och uppmärksamhet. Jag försökte med allt under de kommande dagarna, allt som brukade göra honom gladare och allt som skulle kunna dra lite energi och få honom hungrig igen. Han var sitt vanliga jag och gosade tillbaks, spann, busade och pratade under hela tiden och det gjorde nästan saken ännu klurigare. Hade han visat större tecken på sjukdom hade jag tagit honom till veterinären tidigare i veckan men det var inte förrens onsdag natt/torsdag morgon som hans tillstånd försämrades drastiskt. Kroppen smalnade av rejält samtidigt som han blev allt mer hängig. Inte så konstigt egentligen med tanke på att han inte ätit på fyra till fem dagar. Drack vatten gjorde han dock på egen hand, och det var väl det som höll honom vid liv så pass länge.
Jag som bara hade sovit 1h under natten började inse allvaret i situationen, och det gick upp för mig att Sixten faktiskt skulle kunna försvinna. Förstörd, trött och gråtandes ringde jag veterinären och bad om tidigast möjliga tid, det fick bli tidigt på fredagmorgon. Enda akutmottagningen för djur låg över en timme bort från mig och dels hade jag inte råd med behandlingen där och sedan ville jag inte utsätta Sixten för en sådan lång och jobbig resa med tunnelbanor och skit i hans tillstånd. Har ju själv ingen bil uppe i sthlm. Det var bättre att låta honom spara på energin över natten, hemma i lugn och ro. Veterinären sa dock att jag var tvungen att tvångsmata honom varannan timme så jag sprang ut till apoteket och fixade en plastspruta att kunna mata honom med. Även denna natten var otroligt jobbig, jag fick sova två timmar och han kämpade emot matningen, men han överlevde till morgonen och veterinären.

Jag kände en lättnad över att ha klarat oss till kliniken, nu skulle han få vård och allt skulle bli bra ...men oroväckande besked väntade oss. Blodproverna visade på dåliga resultat och Sixten hade ett inre problem av något slag. Det kunde vara allt ifrån en infektion till värre saker som cancer. Hur som helst så tydde det på något stort. Och dåligt. Han lades i dropp och jag satt brevid honom i tre timmar. Med tanke på hans tillstånd hade han varit för svag för att klara av att sövas, dvs hade det varit en tumör som krävde operation hade han inte överlevt narkosen. Vi fick helt enkelt hålla tummarna för att det var en infektion som kunde botas med antibiotika. Jag hämtade ut medicinen, fick köpt extra energirik mat och tog hem honom för att sedan behandla/tvångsmata under helgen och återkomma till kliniken på måndagen för att ta nya blodprover.
När vi kom hem var han väldigt låg men jag fick åtminstone i honom mat och vatten. Att tvångsmata honom när han redan var så nere kändes fruktansvärt. Han tyckte det var jättejobbigt och om detta var vår sista natt tillsammans ville jag ju inte att han skulle tycka att jag varit elak mot honom sådär precis i slutet, men om tvångsmatningen skulle kunna rädda honom fanns det ju inget annat val än att bara göra det. En jobbig kväll gick sakta över till en nästan outhärdlig natt. Runt 23-tiden gick Sixten upp på skakiga ben för att hulka och till slut kräkas ut allt jag tvingat i honom. Medicin, vatten och mat. Då brast det för mig och jag förstod att han antagligen inte skulle klara natten. Paniken inföll sig och tårarna bara forsade, hur skulle jag kunna klara mig utan honom? Jag gav matningen ett försök till men inte heller det ville stanna i magen. Därefter utsatte jag inte honom för mer jobbigheter. Nu var det bara kärlek som gällde.
Pratade med mamma i telefon från och till men det räckte inte. Att vara ensam med Sixten i en sånhär situation var det absolut tuffaste jag någonsin behövt genomlida. Det jobbigaste jag gått igenom om i hela mitt liv. Jag hade hjärtklappning och trots min inre panik var jag tvungen att hålla mig lugn för Sixtens skull. Han låg liten och svag på en filt på golvet och jag såg att han försökte finna ro, men verkade rädd. Hade jag hållt på att föra oväsen hade det ju knappast underlättat för honom.

(Bild från natten. En av våra sista stunder tillsammans, hud mot hud.)
Timmarna gick och från att ha legat tyst på filten samlade han då och då kraft till att gå upp för att kräkas eller kissa, han hade ont och efter varje gång han varit uppe hoppades jag att det skulle ha varit den sista. Jag hoppades att nästa gång han la sig ner skulle han våga slappna av och finna ro.
Jag låg brevid honom på golvet med mina varma händer om hans andetag. Vi pratade gamla minnen och jag kände hur tassarna svalnade samtidigt som andningen blev svagare. Han pep och jag sa åt honom att inte vara rädd. Det krävs stort mod att slutligen våga ge sig ut i ovissheten men jag stöttade honom in i det sista och utöver, han skulle klara sig fint. Klockan var fyra när han slutligen lämnade. Mitt lilla liv, knyttet, skinnet, prutten, skrynklet. Min livräddare, sambo och vän. Plötsligt blev lägenheten allt för tyst. Han led inte mer.
Jag fick några timmars sömn och på morgonen ringer mamma, hon är på väg upp till sthlm för att hämta mig. Idag sitter jag nere i Skåne och det känns väldigt skönt att inte behöva vara helt ensam nu i veckan, jag bävar för att åka tillbaks.
Häromveckan frågade en icke-djurmänniska om varför jag hade katt, egentligen. Han menade på att folk med djur ofta blir tvugna att avstå roliga saker som spontana resor med polarna pga. att de måste tänka på djuret. Jag minns inte vad jag svarade men efteråt gick jag hem och tänkte lite på saken. Jag kom fram till att en av de främsta anledningarna till att jag alltid älskat mina katter som jag gjort är för att de inte lämnat mig. Vänner kommer och går, de kan vara underbara ena dagen och svika en dagen därpå. Jag står gärna över en kul spontanresa för min katts skull, och dessutom, hur kul är det att vara borta när man sedan inte har något att komma hem till? Han var enda anledningen till att jag kom hem, och var hemma. Hur ska det gå nu?
Känns lite ironiskt att detta skulle hända precis efter att jag tänkt sådär "han lämnar mig inte" men jag vet å andra sidan att hade han fått välja själv så hade han stannat ett bra tag till, livsglad som han var. Detta var bara väldigt oturligt, för oss båda.

Det är alltid en chansning med djur. Vissa lever i över 15 år utan att någonsin haft en allvarlig sjukdom, vissa firar aldrig ens ettårsdagen. Som djurägare måste man klara av ett djurs bortgång, men man hoppas ju såklart alltid att få så mycket tid tillsammans som möjligt innan dagen kommer. Två år är ingen tid för en katt men med en personlighet som krossade allt lyckades han sprida mer glädje under denna korta period än vad många andra skulle göra under en hel livstid.
Sixten, ett förevigt varmt kapitel i mitt liv. Minnena av dig kommer föralltid att finnas i mitt hjärta och jag ska plocka fram dem när jag behöver styrka.
Älskade vän, tack för att du fanns med mig.
Dagens låt: Wild Theme

The not so gravy train.

Lovar bättre uppdatering och sitter likt förbannat här, över en vecka senare och inser att jag inte skrivit ett enda inlägg. Va fan. Jag känner mig nergången som människa, sitter i en stökig lägenhet och skriver i en blogg som jag låtit förfalla, med ett glas billig blandsaft brevid mig. All min vakna tid går åt till att skriva cv, söka jobb och ha ångest över att ingen verkar nappa. Ingen, någonstans. Där emellan raderna tar jag mig även lite tid att träffa folk, ibland. I helgen bodde jag hos Fredric, denna underbara som kan umgås med mig, och som jag kan umgås med under dagar som dessa. Han spelar data och jag kan ligga osminkad utan bh i en soffa eller en säng och bara glo ett helt dygn om jag så vill. 24 timmar utan att han blir trött på mig. Och så snackas det förståss en hel del skit, gärna med pannkakor och öl eller vin som tilltugg. När jag behöver träffa folk men varken har energi eller lust till att träffa folk, då träffar jag honom. Han är bra.

Fast så har jag ju såklart några dagar där energin finns också. I förra veckan tog jag och öppnade dörrarna för en helt ny liten bekantskap. Runt 06:00 nere på Sweden Rock i somras sprang jag och denna härliga brud på varandra genom fyllan och en halvtrasig bandare som spelade Scorpions på högsta volym. Efter en kort stunds svamlande upptäckte vi att vi bodde i exakt samma stadsdel uppe i Stockholm och vi bestämde givetvis att ses hemma, även utanför festivalen. En såndär skön fyllebestämmelse som föll i glömskan eftersom vi inte plockat varandras namn eller någonting. Men så tre månader senare hittar vi varandra på nätet genom gemensamma polare, skriver, börjar garva åt festivalen och bestämmer träff på nytt. Så så blev det. Ett par öl och en ny bekantskap, hon arbetslös precis som jag. Som upplagt för häng!
Slutligen kan jag berätta att jag släpade mig till gymmet igår, för första gången sedan i juni. En hel sommar av ölhäveri och soffpotatisness har satt sina spår och jobbigt var det, men det är inte mycket att tjaffsa om, bara att sätta igång.
Nu måste jag lägga mig. Ska försöka att få tid att skriva imorgon, har ju en hel Wovenhand-konsert att dela med mig av!
Dagens låt: Have A Cigar

I spit if you swallow.

Nu jävlar ska ni få höra; min dator är lagad, och i och med detta vågar jag faktiskt lova er bättre uppdatering här på bloggen! Systemkameran är fortfarande kass så det lär dröja någon vecka till innan flashiga bilder börjar dyka upp men jag är åtminstone jävligt lättad och glad över att kunna sitta och knappa på ett ordentligt tangentbord igen ...samt att få lyssna på musik genom ordentliga högtalare. Första jag gjorde när jag fick hem datorn var att knäppa på en fet låt och trycka på med volym. Holy shit vilket glädjerus.
Anyhow, det har ju gått sju svåra år sedan jag skrev här sist, (nästan iallafall) augusti har blivit september och jag tänkte än en gång ge er en snabb uppdatering innan vi går vidare mot nya bestyr! Dedär "galna jobbet" jag snackade om i förra inlägget blev inte av men istället fick jag hoppa in på ett annat. I förra veckan knegade jag på Stockholms Stadion, Coldplay lirade och jag jobbade med deras crew. Två helt sinnessjuka, dramatiska, stressiga och jäkligt spännande dagar! Det var skitkul och adrenalinet pumpade. Det är fantastiskt att få se "baksidan" av sådana stora event, hur allt går till och hur mycket folk som behövs för att en sådan spelning ska kunna bli av, bara att få vara där i händelsernas mittpunkt, att få uppleva det galna tempot. Skitkul, som sagt.

Har även hunnit festas en smula. Kräftskiva, födelsedagsgalej och parkhäng. Triss i trevligheter. Just nu flyter saker relativt bra, känns det som. Vännerna är fina och imorgon ser jag Wovenhand live, bäst bäst bäst. Världsfeta jobb-ångesten ligger såklart fortfarande kvar och trycker men nu när jag fått tillbaks datorn och kan börja fixa med cv igen känns det mycket bättre. Nästa vecka ska det sökas massor av jobb!
Dagens låt: I Am In Love With Myself

Lever gör man iallafall.

Eya eya. Detta är ett ångestinlägg. Har egentligen inga bra bilder att lägga upp eller något vettigt att skriva om utan fick bara en plötslig blogg-ångest. Som jag förklarade tidigare är både dator och systemkamera sönder och detta gör att bloggandet totalt faller efter ...men trots att jag inte lagt upp ett enda inlägg på över en vecka har jag ändå en hyffsat stadig skara besökare som varje dag klickar in på bloggen för att se om det hänt något. Goa är ni. Jag känner mig sjukt taskig som inte skriver ett piss, därför ska ni få en liten quick update!
Det blev som brukligt lite öl med grabbarna i helgen. På måndagen hoppade jag in och jobbade på Formex (Stockholmsmässan) för att riva en monter. Det var helt sinnessjukt och jag bröt nästan ihop. Alla andra företag hade ungefär 10 pers som hjälptes åt att riva och blev klara asfort. Jag å andra sidan var helt själv på min monter. Tänk er ungefär en mindre lägenhet som ska packas från fullt möblerad med prydnadssaker till nedmonterat och sorterat i lådor, allt på en dag. Jag skruvade isär bord, vek hundratals gardiner och handdukar, plastade in porslin och lastade upp allt på pallar. 9 pall totalt. Oerhört stressande att se alla runt sig bli klara på nolltid när jag fortfarande hade 8 pall kvar... jobbade i ungefär 11 timmar och satt inte still en enda sekund, hann inte ens äta mat. Sjukt tungt, sjukt stressigt. Men jag behöver alla pengar jag kan komma över i nuläget... skönt att det är över iallafall.
Datorn lämnades in på lagning idag och är förhoppningsvis fixad om 1-2 veckor. Grejt.
I övrigt har det inte hänt så mycket. Konstig vecka. Fick ett samtal angående ett till inhoppsjobb som äger rum nästa vecka. Inte helt 100 att det blir av men shit alltså, det är heeelt sjukt galet så jag hoppas att det blir av, haha. Vore jävla kul. Berättar mer om detta i nästa vecka, om det nu går i lås.
Dagens låt: The Alchemist

Fighting fire with fire.

Helvetes fan, börjar bli trött på att inte kunna sova ordentligt nu. Oftast funkar det som bäst när jag varit ute och druckit lite öl men idag hjälpte inte ens det. Kom hem från Uppsala nio i morse efter att ha varit ute och härjat hela natten, tyckte det skulle bli jäkla fint att däcka men två timmars sömn var det enda jag fick innan jag vaknade utan att kunna somna om igen. Svintrött såklart, men det gick bara inte. Något enerverande.
Gårdagen var cp iallafall. Cp som i bra. Jag och Emelie satt i en Stockholmspark och hade tråkigt när vi kläckte ur oss den briljanta idén att bränna iväg till Uppsala för att se om det var mer livat där en tisdagkväll. Det visade sig till en början vara en ganska usel idé eftersom vi bara blev sittandes, uttråkade i en annan park i en annan stad. De flesta skulle upp och jobba imorgon men till slut mötte vi upp ett gäng bekanta fyllisar. Det vart lite krog, lite hemmafest med grille och slutligen bestämde vi oss för att packa med grogg och vandra ut i en kolsvart skog för att göra upp en stor lägereld. Där blev vi sittandes ända in på småtimmarna, hypnotiserade av flammorna. Jag testade att spruta eld för första gången i mitt liv också, jävligt kul, filmen ser ni nedan! Härliga tider.Dagens låt: Caught Somewhere In Time

Invalid, mongolid.

Härmed förklarar jag mig sängliggandes. I lördags var det brännbollsturnering i Nyckelviken, vi var ungefär 30 pers som slutit upp för att kämpa om äran. Brännboll alltså. Det var till stor del min idé att vi skulle spela och jag visste att det skulle bli jobbigt, men jävlar. När man var yngre och hade världens bästa kondition handlade det endast om att ha roligt men nu när man, några år senare slutat sporta och istället börjat supa förvandlades brännbollen plötsligt till ett sjukt träningspass ...fortfarande kul dock.
Vi var ute och sprang i flera timmar, kämparandan gjorde att vi totalt glömde bort tiden och alkoholen hjälpte oss att inte tänka på skadorna. (Bortsett från när Peeter fick brännbollsträt kastat på pungen då). Att kasta sig hårt ner i gräset däremot, snubbla eller sträcka musklerna var inget någon av oss kände av förrens efteråt. Vädret var fint, svordomarna flög omkring och vi fick röra på fläsket litegrann. Roligt dedär!
IDAG däremot, två dagar och tusen upptäckta blåmärken senare... mina ben är i fullständig strejk och jag kan inte ens snyta mig ordentligt utan att magmusklerna protesterar högljutt. Fucking hell vilken träningsvärk. Jag klarar knappt av att gå till kylskåpet, ändå måste jag iväg och handla strax. Helvetes. Hade inte tackat nej till att ha en liten slav just nu, nä.

Ursäkta mig för att det gått en hel vecka sedan jag skrev sist. Datorn har fortfarande inte gått att laga och nu har dessutom systemkameran valt att trassla. Just my luck. Ja ni förstår själva, utan varken ordentlig dator eller bra kamera blir bloggandet lite sådär, halvroligt. Nu sitter jag i sängen över laptopen med en jävla Quasimodo-rygg och lägger upp tråkiga bilder från mobilen ... bilder som ni som följer mig på Instagram dessutom redan har sett. Spännande va! Det enda braiga jag kan bjuda på idag är en bra låt. Lyssna och njut, hej!
Dagens låt: Prayer For The Death And Fire

Wovenhand i september.

Minns ni att jag beklagade mig över min iPod som gått sönder för några veckor sedan, och att det hindrade mig från att gå till gymmet eftersom jag var utan musik? Jag hade egentligen inte ekonomin till det men i detta nödläge tog jag ändå och beställde en ny. Den fanns inte i lager och det blev flera förseningar i leveransen... idag, i morse fick jag äntligen ett sms som sa att iPoden låg och väntade på uthämtning. Jag är överlycklig och tänker att jag äntligen ska få fylla den med musik och börja gymma. Först ska jag bara äta lite frukost framför datorn, sedan hämtar jag ut paketet. Och vad händer? Jo, datorn slocknar. Helt utan förvarning så dör den. Samma dag som iPoden kommer. Nu kan jag varken fylla den med musik eller göra andra nödvänligheter så som att söka jobb (kommer inte åt mitt cv). Vilket jävla liv man lever.
I väntan på att den smått datorkunniga Fredric skulle komma hem till mig för att öppna och fixa burken tog jag fram min mini-laptop och beställde en biljett till Wovenhands kommande spelning. Det räddade mig och dagen från totalhaveri kan jag säga. Tittar på lite livevideos just nu och RYSER, trots att jag sitter på denna sketna laptopen med kasst ljud och kass bild. Förstår ni? Jävlarrrrrr vad bra detta kommer bli.
För andra gången i mitt liv kommer jag få uppleva Wovenhands och David Eugenes magi live. En levande legend, en musiker jag aldrig kommer låta falla i glömskan. Stämningen han sprider på scen liknar inget annat och ingen annan kan göra det han gör. Jag råder er alla att gå och se detta, årets konsert och en upplevelse för livet.
Titta på filmerna ovan och fundera, kan ni missa det? 8e september i Stockholm, 9e
i Göteborg. Bor ni långt bort så garanterar jag att det är värt resan. Som jag längtat!
Problemet med datorn lyckades vi aldrig lokalisera... fortsätter imorgon.

Handmade.

Nu får det vara ett slut på dåliga drömmar. Jag har sömnsvårigheter så det räcker, dåliga drömmar gör inte saken bättre. Antingen är de så hemska att jag vaknar upp nedstämd med en klump i magen, eller så är de så bra att jag blir alldeles ledsen efter uppvaknandet. Just nu känner jag att det vore bättre att inte drömma någonting alls. Igår gjorde jag en drömfångare, mest för att det är snyggt men också för att jag hade haft en skitjobbig natt. Om det finns någon kraft i en sån här tror jag ju snarare att man hittar den i en handvävd drömfångare med fjädrar som svävat över halva världen på vilda fåglar än i någon fabriksgjord skit med fjädrar från inburade liv. Vi får se!

Blev förutom drömfrångartillverkning igår även lite öldrickande. Jag hade lovat mig själv att inte åka in till stan under Pride-helgen men när fina Sara var på besök från Göteborg kunde jag inte hålla mig. Klart godkänd utekväll trots Pride, dålig musik och kopiösa folkmängder.
Dagens låt: Necrologue

On your request; tatueringar.

I förra veckan fick jag en kommentar och förfrågning av Anonym. Han, hon, den eller det sa att det vore kul att se bilder på och läsa om betydelserna bakom mina tatueringar. Nu har jag ju bara tre, jättesmå tatueringar och jag har skrivit om dem förut, långt bak i arkivet ...men eftersom läsarsiffrorna ökat sedan dess kan jag ju faktiskt skriva några rader till!


Min första tatuering sitter på insidan av underläppen och gjordes när jag var 16 år. Jag var väl, precis som idag ganska så trött och irriterad på människor i största allmänhet så jag valde att stämpla dit ordet "avsky". Jag tänkte mycket på falskhet och hur folk ler och skrattar mot varandra utåt sett, när de innerst inne egentligen hatar varandra. Därav placeringen. Det känns lite konstigt att förklara tankarna bakom denna tatueringen eftersom jag idag tycker att den är lite småtöntig, men å andra sidan avskyr jag fortfarande en hel del saker. Jag är en tänkande människa, och tänker man så inser man hur fucked up människor är.


Andra tatueringen gjordes hösten 2010 och dess betydelse tänker jag inte skriva öppet om utan det håller jag för migsjälv och dem jag tror förstår sig på det. Det är min personligaste hittills och den gjordes under en jävligt skakig period i mitt liv. Jag mådde sämre än någonsin tidigare och gjorde en massa konstiga saker under dessa månderna. Saker jag aldrig annars skulle ha gjort, som tillexempel att gå och göra en tatuering samma dag som man kommer på motivet och placeringen. Jag brydde mig inte om någonting. Vanligtvis grubblar jag länge över tatueringar just eftersom de sitter livet ut men det betyder inte att jag ångrar denhär. Absolut inte.
Vill även tillägga att den inte har något som helst med kaosgnosticism att göra.


Den tredje och senaste jag gjort är månen på insidan av överarmen. Jag har alltid känt en speciell dragningskraft till månen, ända sedan jag var liten och hörde vaggvisor om den har den fascinerat. Månen är motsatsen till solen, mörker. Men förutom mörker och skuggsida symboliserar den även många andra saker som tilltalar mig. Bland annat mystik, underligheter, sensualitet och människans irrationella beteende.
Lunatic - luna - måne. Månen är vacker och natten är mer spännande än dagen.

Där hade vi dem, mina tatueringar hittills. Jag känner ingen stress över att fylla min kropp med bläck utan jag låter det komma till mig, både motiv och tillfälle. Jag tänkter alltså inte "Oh jag vill gadda mig, nu ska jag komma på ett fint motiv" utan det får uppenbara sig själv, vilket det också gör. Nu senast var jag på en konsert och bandet körde en låt jag aldrig hört tidigare. Det var en fantastisk låt som verkligen berörde mig och mitt i allt kom en sån klockren textrad. Jag visste direkt att jag skulle printa in den någon gång i framtiden. Har alltså lite planer just nu men jag väntar på ett bra tillfälle innan jag lägger mig under nålen. Det är ingen idé att stressa.
Dagens låt: The Nightchild

A real dead one.

Litet blogguppehåll igen häromdagarna, som ni såg. Det blev lite festligheter i fredags, i ett så gott som dött Stockholm. Vi drack bira, snackade skit, var ute och vandrade, åt tapas. Skitgod tapas. Skaldjur och vitlök. Dog. Under dagarna som följde bodde jag hos Fredric, mer eller mindre. Vi var kattvakt åt hans morsa och hade en villa för ossjälva. Inte särskillt många fingrar som lyftes där utan det blev softande av den grövsta nivån. Sockerkaka, OS i simning för mig, Diablo för Fredric och bästa; Iron Maiden på VHS!
Dagens låt: Powerslave

60's psychedelic.

Mina sömnproblem gav mig i förra veckan utrymme för ett litet projekt. Här har ni resultatet av tre hela nätter, under influenserna av Ulvers senaste platta. Finns självklart detaljer jag är mindre nöjd med men överlag blev den som jag hade tänkt. Det är för i övrigt första gången på ungefär två år som jag greppar en penna och sätter mig att rita. Inspirationen har inte varit med mig under den senaste tiden men nu för några dagar sedan kröp den sig på. Hoppas att den snart kommer på besök igen.
(Ledsen för de fula vattenstämplarna också, känner att jag vill vara på den säkra sidan eftersom min blogg är helt öppen för alla.)
Dagens låt: Where Is Yesterday

Fear the reaper.

Ni får ursäkta min lathet. Det har blivit väldigt lite photoshopande den senaste tiden... jag kan inte hjälpa att Instagrams effekter är så bra, och att det går så fort att få till en schysst bild med hjälp av dem. Det kanske känns lite enformigt med alla dessa fyrkantiga bilder men fy fan vad tid man sparar.
Idag drog jag fram saxen för att experimentera med en tröja.

Det blev en döskalle och jag känner mig som värsta copycaten. Av alla motiv man kan klippa så väljer jag just det som alla springer omkring med. Nåväl, jag ville ha en döskalle, så var det bara. Har redan kommit på motivet för nästa klippning och det är iallafall något jag inte sett någon annan gå runt i. Måste bara skaffa en till tröja först.
Dagens låt: Fjara

Inte min business.

Ohändelserik dag igår och i söndags kollade jag bara på film hemma hos Fredric efter att ha lämnat av syrran på centralen, ni har alltså inte missat något viktigt.
Så hur gick General Knas spelningen hon drog med mig på i lördags? Jag, på en reggea/hiphop-spelning liksom. Dagen började med tidigt förkrök ute vid långsjön med mitt lilla Nackagäng. Vi satt därute i skogen och hade det mysigt i några timmar fram tills det att klockan började närma sig spelning för mig och Carro. Stället öppnade 20:00 och det skulle vara tre förband. Vi tänkte att det kändes lagom att dyka upp vid 22 men jävel vad fel vi hade. I dörren fick vi höra att förbanden inte ens börjat spela och att Gerenalen beräknades gå på scen först vid midnatt. Kul, tänkte jag som hellre suttit ute vid sjön och druckit bärs än att sitta i timmar och vänta vid ett bord lyssnandes till musik jag inte ens gillar. Förbanden var jag inte intresserad av och jag kände mig bara sjukt malplacerad. Folk dansade runt medans jag satt och surade på en stol. Reggae - är det inte meningen att man ska bli glad av den musiken? På scen gastar en snubbe "We don't like war and violence" och då blir det klart för mig, jag inte är ämnad att gå på reggaespelningar, jag gillar att gå på hårdrockskonserter där man inte är rädd för varken krig eller våld. Vakna för fan, det finns mycket vackert att hitta i världen men man måste inse att allt inte är guld och gröna ängar.
Tjuriga tankar som ni hör, blev inte direkt bättre när förbanden drog ut på tiden heller. Tycker lite synd om syrran. Hon drog med mig till spelningen eftersom hon verkligen ville se Generalen och hon kunde inte hjälpa att väntan blev så lång men ändå fick hon försöka snacka lite skit och få mig på bättre humör. Först klockan 02:00 började General Knas spela och giget var helt ok trots att jag var trött och arg. Har hört några av hans dängor på fest så det var lite kul att se det live. Han kan sin grej!
Efter spelningen gick vi raka vägen till tunnelbanan och väntade hela 20 min på perrongen. Tåget kom och just när vi ska åka iväg börjar folk som också kommit från spelningen att bråka. Glasflaskor kastas omkring och till slut hör vi att "tåget tas ur trafik". Det var fan inga glada miner från min sida då kan jag tala om. Återigen tänkte jag på min älskade hårdrock. Sånhär skit händer inte efter en dödsspelning, men det händer efter en reggaespelning - som handlar om kärlek och respekt, peace and love? Kräk på er. Vi kom inte hem förrens halv fem, helt slut.
Dagens låt: 12/12

Finest bitches.

Hahaha fy fan. Jag och Carro fastnade på bild för Finest.se igår... efter en kul hemmafest i stan innehållande grillat kött, världens-starkaste-chili-krig, bränd halloumi och träning av fallskärmsteknik bestämde sig hela gänget för att dra ut. Jag hade inte så mycket att säga till om och det slutade med att vi hamnade på någon halvstekig krog i Vasastan. En fotograf smyger upp till oss och ber om att få fota, jag frågade för vilken sida och han sa att det var för någon välgörenhetsgrej... välgörenhet tänker jag och drar upp långfingret, hahahaha. Vilken tönt! Hade nog fått i mig några white-russians för mycket där på festen, eller så är jag som vanligt bara för cool för mitt eget bästa. Fy!

Nu sitter vi och gör oss iordning för förfest och reggaespelning. Syrran tänker dra med mig att se General Knas... får se hur detta slutar!
Dagens låt: Victory

Reality is a prison for the mind.

Gårdagen spenderades till största delen i ett par boots. Syrran var på shoppinghumör och jag ställde upp på en promenad trots att jag visste att jag med största sannolikhet skulle hitta något jag med min näst intill tomma plånbok ville ha... Har verkligen undvikit butiker den senaste tiden.
Vi hoppades på att fynda snygga second hands i city men turen fanns inte med oss, så istället gick vi till gamla stan för att spana in smycken. Underbara, fina gamla stan. Så jävla överhärligt nu på sommaren. Gamla stan påminner mig om Helsingör, som är en av mina absoluta favoritstäder att strosa omkring i. Oavsett om det är under kolsvart himmel eller mitt på ljusa dagen känner jag sådan enorm respekt inför grändernas alla historier. En svallande, kuslig känsla av trygghet, spänning och ödmjukhet. Allt på samma gång. Oerhört uppfriskande!

Efter en god måltid och en mysig runda bland de vackra byggnaderna åkte vi åter hem till mig, syrran med lite smycken och en drömfångare, jag med ett armband och ett fossilhalsband.
Dagens låt: The Trap

Finbesök.

När man som jag lyckats vända dygnet borde man inte vara vaken vid denhär tiden, alls. Trött som ett as men vad fan gör det när man ska in till stan för att möta upp denhär snyggingen som nyss flugit in till Sthlm? Lillsyrran är här över helgen och det blir allt annat än tråkigt! Dagens låt: Not Supposed To Sing The Blues

Istagram - scorpiosunsets.

Och slutligen föll även jag för trycket. Skapade mig en profil på Instagram igår. Förstår ingenting. Har bara lagt upp en bild så just nu är den inte speciellt rolig... vet inte om jag ska göra den privat senare men än så länge är den öppen för det allmäna ögat. Bloggen kommer förståss att förbli min mest personliga "öppna" sida men ni som vill se fler bilder kan också följa mig på Instagram (om det nu ens går att följa personer man inte är vän med på facebook?). "scorpiosunsets" är namnet!

Joined Instagram yesterday. I may decide to make it a private profile in the future but right now and until then (if I close it) you can find me under the name "scorpiosunsets". Follow if you wish to see some more pictures. Happy happy joy joy, crush kill destroy!

Dagens låt: On Battleship Hill

I'm in trance.

Hä fy fan. Har efter en härlig återupptäckt haft en riktig Scorpions-vecka, som ni som brukar spana in mina "dagens låtar" säkert redan märkt. Fuck off sådana bra grejer!
Fuck OFF sådana bra grejer!
Att dessutom ha ett av världens sexigaste skivomslag gör ju inte heller saken sämre... mh!

Solnedgång till soluppgång.

I fredags var det ståhej i Uppsala, några polare hade tagit över en uteservering och släpat dit ett DJ-bås för att spela rock hela natten lång. Ett klockrent initiativ som inte skulle missas!
Ölen var snordyr, Emelie och jag var fattiga, vädret var ganska kyligt men musiken krossade sten och när krogen stängde hamnade vi på efterfest ute i något villaområde. Solen gick upp, några stupade på vägen men vi var ändå ett gott gäng som festade vidare mot oändligheten. Morgonen blommade ut till en varm sommardag under tiden vi satt och mådde bra ute på balkongen. Runt tolv-tiden började dock bristen på sömn att kännas lite olustig så jag bestämde mig för att röra mig hemmåt, det var lika bra eftersom det ändå inte kändes särskillt värt att däcka på stället vid den tiden.
Blotta tanken på resan från Uppsala hem till mig (långa sträckor, många byten) fick mig att vilja brinna upp men det gick faktiskt helt sjukt smidigt. Jag blinkade till och sedan var jag hemma. Bytena gjordes på autopilot, levande död, och under sträckorna sov jag. Nästan som telepati. Inför själva dagen som följde citetar jag någon fyndig person "fredagen den trettonde är ingenting jämtemot lördagen den fjortonde". Jag kom hem, duschade, sov i 3h och drog iväg för att hänga lite med Lalle, Fredric och Stålis. Till en början var det ok men sedan brakade ärkehuvudvärken ner på mig, hela jag föll i bitar, låg på golvet, kved och trodde att jag skulle sprängas. Nu är jag hemma, och allt är "normalt" igen.
Dagens låt: Robot Man