michaelarockar

I am sorry that we got here
But I'm glad that we are done.

Maj har inte varit en bra bloggmånad, som ni ser. Jobbsökandet går oerhört trögt eftersom alla redan rekryterat sin sommarpersonal för lääängesedan och det sänker mig ganska mycket, men jag försöker kämpa på. Annars händer det väl inte så mycket extraordinära grejer om dagarna heller... jag gymmar och träffar polarna. I veckan som varit har jag hunnit med att ta en riktig långpromenad genom Söder med Veronica, firat Fredrics födelsedag och sedan spenderat helgen tillsammans med honom och Lalle. Igår låg vi tre ute på gräsmattan, drack bira, käkade jordgubbar och höll långa konversationer utan att ens behöva säga ett ord till varandra. Vädret är helt underbart just nu. Senare på kvällen hände sjukaste grejen, runt 02-tiden vart vi rastlösa och jag föreslog att vi skulle ta en skogspromenad. När vi kom dit möttes vi av totalt bäckmörker. Slingan var inte belyst och det enda man kunde se var de svarta trädkronorna mot den mörkt mörkblåa himeln. Jag började få en pirrig känsla i kroppen eftersom jag erfarat allt för många dödsläskiga och kolsvarta skogspromenader i min uppväxt och just när jag ska berätta om en av dessa för grabbarna så tvärnitar båda och gastar något om en grävling. Jag vänder mig om (efter att nästan ha gått baklänges) och hinner bara precis se något stort springa ner i diket mitt framför oss. Livrädd. Alla står blixtstilla och vi hör morrande och prasslande från alla håll och kanter. Kolsvart runtomkring oss som sagt, den var alldeles precis i närheten och kunde dyka upp från precis vilket buskage som helst. Vi började sakta backa men till slut vart det för stimmigt i hjärnan av allt prassel så vi sa bara "Vi drar:" och så kutade vi bort till utkanten av skogen igen. Där hinner vi stå och andas i ungefär tre sekunder innan en riktig bjässe till grävling dundrar rakt ut ur skogen, förbi oss och iväg mot ett villaområde. Morrandet inifrån fortsätter och vi förstår att det handlat om en grävningsfight, den ena vart bortkört och den andra skulle antagligen strax komma springandes efter. Vi stod mitt i skottlinjen och bara väntade. Plötsligt springer den ut rakt emot oss och bara 5 meter från mig stannar den, morrar och vänder. Fucking hell säger jag bara. Grävlingar som har sån kraft i sina käftar att de kan krossa ben, tur att den stannade i tid.
Jag som aldrig sett en vild grävling tidigare tyckte det var ganska coolt men därinne i skogen var man fan inte särskillt kaxig. Morrandet, prasslandet, mörkret och eftersom vi bara sett "något svart" susa förbi så visste vi inte helt säkert att det ens var en grävling. Tydligen så hade en av dem kutat rakt emot oss på stigen men jag missade det eftersom jag tittade på Lalle och Fredric under tiden jag pratade. Usch alltså, hade dött om jag såg dedär. Vi hann bara 30 meter in i skogen innan vi vart bortkörda av naturen, haha. Istället gick vi till en sjö, satte oss vid en bänk och tog en bärs för att lugna nerverna. Tänk att djur kan vara så läskiga ibland. Nåväl, man ska känna att man lever ibland också!
Dagens låt: Uncomfortably Numb