michaelarockar

Älskade Sixten.

2012-08-24 - 2012-09-22

Min fina prins lämnade världen natten mellan fredag och lördag efter att ha blivit plötsligt sjuk under veckan. Jag har fått många stöttande meddelanden på internet och telefon de senaste dagarna och det är jag väldigt tacksam för. Många har även frågat om hur det gick till men jag har inte orkat sätta mig ner att skriva. Idag tänkte jag gå igenom händelseförloppet här på bloggen så att ni som bryr er slipper sitta undrandes och känna att jag struntar i att svara på era frågor.
Sixten började i helgen 14-16e att sluta äta ordentligt, jag hade sovit borta en natt och när jag kom tillbaks hade han bara rört toppen av torrfodret. Skålen brukar annars nästan vara tom efter ett dygn och jag tänkte att han kanske var deppig över att jag varit borta och därför slutat äta. En psykisk grej som alltså skulle kunna gå över med tillräckligt mycket kärlek, bus och uppmärksamhet. Jag försökte med allt under de kommande dagarna, allt som brukade göra honom gladare och allt som skulle kunna dra lite energi och få honom hungrig igen. Han var sitt vanliga jag och gosade tillbaks, spann, busade och pratade under hela tiden och det gjorde nästan saken ännu klurigare. Hade han visat större tecken på sjukdom hade jag tagit honom till veterinären tidigare i veckan men det var inte förrens onsdag natt/torsdag morgon som hans tillstånd försämrades drastiskt. Kroppen smalnade av rejält samtidigt som han blev allt mer hängig. Inte så konstigt egentligen med tanke på att han inte ätit på fyra till fem dagar. Drack vatten gjorde han dock på egen hand, och det var väl det som höll honom vid liv så pass länge.
Jag som bara hade sovit 1h under natten började inse allvaret i situationen, och det gick upp för mig att Sixten faktiskt skulle kunna försvinna. Förstörd, trött och gråtandes ringde jag veterinären och bad om tidigast möjliga tid, det fick bli tidigt på fredagmorgon. Enda akutmottagningen för djur låg över en timme bort från mig och dels hade jag inte råd med behandlingen där och sedan ville jag inte utsätta Sixten för en sådan lång och jobbig resa med tunnelbanor och skit i hans tillstånd. Har ju själv ingen bil uppe i sthlm. Det var bättre att låta honom spara på energin över natten, hemma i lugn och ro. Veterinären sa dock att jag var tvungen att tvångsmata honom varannan timme så jag sprang ut till apoteket och fixade en plastspruta att kunna mata honom med. Även denna natten var otroligt jobbig, jag fick sova två timmar och han kämpade emot matningen, men han överlevde till morgonen och veterinären.

Jag kände en lättnad över att ha klarat oss till kliniken, nu skulle han få vård och allt skulle bli bra ...men oroväckande besked väntade oss. Blodproverna visade på dåliga resultat och Sixten hade ett inre problem av något slag. Det kunde vara allt ifrån en infektion till värre saker som cancer. Hur som helst så tydde det på något stort. Och dåligt. Han lades i dropp och jag satt brevid honom i tre timmar. Med tanke på hans tillstånd hade han varit för svag för att klara av att sövas, dvs hade det varit en tumör som krävde operation hade han inte överlevt narkosen. Vi fick helt enkelt hålla tummarna för att det var en infektion som kunde botas med antibiotika. Jag hämtade ut medicinen, fick köpt extra energirik mat och tog hem honom för att sedan behandla/tvångsmata under helgen och återkomma till kliniken på måndagen för att ta nya blodprover.
När vi kom hem var han väldigt låg men jag fick åtminstone i honom mat och vatten. Att tvångsmata honom när han redan var så nere kändes fruktansvärt. Han tyckte det var jättejobbigt och om detta var vår sista natt tillsammans ville jag ju inte att han skulle tycka att jag varit elak mot honom sådär precis i slutet, men om tvångsmatningen skulle kunna rädda honom fanns det ju inget annat val än att bara göra det. En jobbig kväll gick sakta över till en nästan outhärdlig natt. Runt 23-tiden gick Sixten upp på skakiga ben för att hulka och till slut kräkas ut allt jag tvingat i honom. Medicin, vatten och mat. Då brast det för mig och jag förstod att han antagligen inte skulle klara natten. Paniken inföll sig och tårarna bara forsade, hur skulle jag kunna klara mig utan honom? Jag gav matningen ett försök till men inte heller det ville stanna i magen. Därefter utsatte jag inte honom för mer jobbigheter. Nu var det bara kärlek som gällde.
Pratade med mamma i telefon från och till men det räckte inte. Att vara ensam med Sixten i en sånhär situation var det absolut tuffaste jag någonsin behövt genomlida. Det jobbigaste jag gått igenom om i hela mitt liv. Jag hade hjärtklappning och trots min inre panik var jag tvungen att hålla mig lugn för Sixtens skull. Han låg liten och svag på en filt på golvet och jag såg att han försökte finna ro, men verkade rädd. Hade jag hållt på att föra oväsen hade det ju knappast underlättat för honom.

(Bild från natten. En av våra sista stunder tillsammans, hud mot hud.)
Timmarna gick och från att ha legat tyst på filten samlade han då och då kraft till att gå upp för att kräkas eller kissa, han hade ont och efter varje gång han varit uppe hoppades jag att det skulle ha varit den sista. Jag hoppades att nästa gång han la sig ner skulle han våga slappna av och finna ro.
Jag låg brevid honom på golvet med mina varma händer om hans andetag. Vi pratade gamla minnen och jag kände hur tassarna svalnade samtidigt som andningen blev svagare. Han pep och jag sa åt honom att inte vara rädd. Det krävs stort mod att slutligen våga ge sig ut i ovissheten men jag stöttade honom in i det sista och utöver, han skulle klara sig fint. Klockan var fyra när han slutligen lämnade. Mitt lilla liv, knyttet, skinnet, prutten, skrynklet. Min livräddare, sambo och vän. Plötsligt blev lägenheten allt för tyst. Han led inte mer.
Jag fick några timmars sömn och på morgonen ringer mamma, hon är på väg upp till sthlm för att hämta mig. Idag sitter jag nere i Skåne och det känns väldigt skönt att inte behöva vara helt ensam nu i veckan, jag bävar för att åka tillbaks.
Häromveckan frågade en icke-djurmänniska om varför jag hade katt, egentligen. Han menade på att folk med djur ofta blir tvugna att avstå roliga saker som spontana resor med polarna pga. att de måste tänka på djuret. Jag minns inte vad jag svarade men efteråt gick jag hem och tänkte lite på saken. Jag kom fram till att en av de främsta anledningarna till att jag alltid älskat mina katter som jag gjort är för att de inte lämnat mig. Vänner kommer och går, de kan vara underbara ena dagen och svika en dagen därpå. Jag står gärna över en kul spontanresa för min katts skull, och dessutom, hur kul är det att vara borta när man sedan inte har något att komma hem till? Han var enda anledningen till att jag kom hem, och var hemma. Hur ska det gå nu?
Känns lite ironiskt att detta skulle hända precis efter att jag tänkt sådär "han lämnar mig inte" men jag vet å andra sidan att hade han fått välja själv så hade han stannat ett bra tag till, livsglad som han var. Detta var bara väldigt oturligt, för oss båda.

Det är alltid en chansning med djur. Vissa lever i över 15 år utan att någonsin haft en allvarlig sjukdom, vissa firar aldrig ens ettårsdagen. Som djurägare måste man klara av ett djurs bortgång, men man hoppas ju såklart alltid att få så mycket tid tillsammans som möjligt innan dagen kommer. Två år är ingen tid för en katt men med en personlighet som krossade allt lyckades han sprida mer glädje under denna korta period än vad många andra skulle göra under en hel livstid.
Sixten, ett förevigt varmt kapitel i mitt liv. Minnena av dig kommer föralltid att finnas i mitt hjärta och jag ska plocka fram dem när jag behöver styrka.
Älskade vän, tack för att du fanns med mig.
Dagens låt: Wild Theme