Nu är jag trött på att ligga efter med bloggandet, vilket jag antar att ni som besökare också är. Jag har bott hemma hos Fredric i två veckor för att slippa vara ensam i lägenheten, som en slags flykt från något jag en dag ändå måste vänja mig vid. Jag har stundtals mått piss och legat i en hörna men oftast har Fredric fått mig på andra tankar och vi har överlag ändå haft det fint. Nu sitter jag i min lägenhet igen, hemma och vänder. Imorgon åker jag med Veronica för att besöka Sundsvall, Norrland för första gången i mitt liv och Nordfest. Jag har redan ångest över att komma tillbaks till Sthlm på söndag. Kanske hamnar jag hos Fredric igen, vi får se. Att vara i lägenheten bara för ikväll känns skitjobbigt, och därför tänker jag viga denna kväll åt bloggen. Jag behöver skriva och tänka på annat så idag får ni ett jävla jätteinlägg om allt som jag missat att dela med mig av!
Starting with Wovenhand. Konserten jag hade sett fram emot sedan maj 2010, då jag sist såg dem. Jag var av någon märklig anledning själv att gå dit, många av mina polare älskar bandet men just denna spelningen verkade ha glömts eller prioriterats bort. Synd att de missade, även om jag själv inte hade något emot att gå ensam. Det är så många av mina tidigare bästa konserter avnjutits.
Kvällens spelning var precis lika fantastisk som jag hade hoppats på men inte lika känslosam som första gången jag såg dem. Då var det poeterna och den här gången var det rockbandet Wovenhand som stod framför oss på scen. Den underbara lyriken fanns fortfarande där, såklart, men det kokade aldrig över i känslor eftersom fokus denna gången inte bara låg på texterna och den akustiska gitarren utan alla instrument inblandade. Personligen föredrar jag Wovenhand i det lite lugnare formatet men jag menar inte att den här spelningen var dålig. Absolut inte, långt ifrån. Det dundrades på ordentligt med låtar från senaste plattan, den tyngsta hittills, och jag kände mig helt omtumlad vid flera tillfällen. David spände sin iskalla men fokuserade blick över publiken och bara närvaron av hans stora själ gjorde oss darriga i kroppen. En mycket mäktig spelning. Levande och full av intryck. Det är alltid en stark upplevelse att se Wovenhand live och det var värt varenda krona. Trots att jag var grovt bakfull sedan dagen innan kände jag mig alldeles upprymd när jag lämnade konserten. We got our hardened hearts to beat.
September månad har varit smått kaotisk som ni kanske förstår. Det började bra med Wovenhand, parkhäng, jobbsökande och en kul kväll med lägereld och alkohol nere i de becksvarta tunnlarna under Stockholms stad ...sedan försvann Sixten och mitt mående med honom. Mamma körde upp med bil och hämtade ner mig till Skåne där jag umgicks med familjen en vecka. Mysigt mitt i all sorg. Åt ute, shoppade med syrran, träffade Sanne och åkte över till Danmark för att besöka min absoluta favoritpub och spenderade mycket tid med djuren på gården. Kunde nog inte spenderat den där jobbiga tiden på ett bättre sätt. För att inte missa mötet med arbetsförmedlingen var jag dock tvungen att åka tillbaks upp, till slut.
Jag passade på att flyga på fredagen för att inte missa In Solitudes spelning samma kväll. Alla var där, drickan dracks och spelningen var som alltid helt grym. Det är ett oerhört röj och samspel, sjukt jävla medryckande från början till slut. I princip alla dagens band borde ta lärdom av In Solitude, inte kopiera, men ta lärdom. In Solitude har hittat precis rätt och vet hur en liveshow ska utföras, det är mycket som bleknar i jämförelse. Degial var även dem på plats och gav oss ett smattrande framträdande, värt att nämnas. Efter konsertkvällen blev det efterfest i repan. Kändes till en början bra men med tanke på mitt allmänna mående och hur pass mycket folk vi var därinne blev det snabbt ganska olustigt. Jag kände mig osocial och töntig som mådde kasst, fick dåligt samvete och lämnade slutligen.
Dagen efter (lördag) ringde jag Fredric för att höra vad folket pysslade med. Han förstod att jag hade det jobbigt och ville bjuda med mig till öl och whiskeymässan som just då pågick. Vart lite tveksam till en början med tanke på hur gårdagen hade slutat men tänkte att jag hellre träffade dem än att sitta i lägenheten och uggla. Även denna kvällen gicks igenom på skakiga ben och jag kände mig inte riktigt "med" i skallen. Ölen var asgod och sällskapet nästan ännu godare men jag mådde fortfarande inte bra. Därefter stannade jag hos Fredric och två veckor flög förbi.
September är nu oktober och jag är lite nervös inför morgondagen. Fest igen, kommer det gå bra den här gången? Jag ska iallafall få se Year of the Goat lira och Veronica har lovat att visa mig hennes Norrland. Med lite tur kan det nog bli ganska roligt, ändå!
Dagens låt: Poisoned, Blessed and Burned
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar