Namnlös.
Detta är inte ett rop på hjälp, det är snarare en sorts befrielse. Ger man en tänkande människa för mycket tid att tänka svämmar det lätt över och ibland är det skönt att bara låta dessa tankar rinna ner längst med armarna och ut genom fingerspetsarna. Jag tycker inte om att bli misstolkad eller missförstådd. Ni som läsare ska inte bara få se den goda sidan av mitt liv, ni bör också bjudas in att se de lite tråkigare delarna ibland för att förstå er på mig. Jag gillar inte perfekta personer i en perfekt värld, det är på låtsas. Relationen är ärligare om den innehåller både nöd och lust.
Jag är förstås inte bekväm med att snitta upp bröstkorgen och öppna upp hela vägen för the world wide web, hemligheter är hemliga och lite integritet mår man bra av. Inlägget kommer bli väldigt rörigt och ni som endast går in på min blogg för att se vad jag har för kläder på mig behöver inte fortsätta läsa här, ni är hjärtligt välkomna tillbaks till nästa inlägg.
Jag var den mest eldfängda, frisläppta, hungriga, nyanserade fågeln av passion. Min fjäderskrud var korpsvart men skimrande i alla universums oupptäckta färger när jag fällde ut mitt vingspann. Jag var vacker och blomstrande fram tills den dagen jag flög in i väggen och sattes i en rostig bur, i ett rum utan fönster. Utanför förändrades världen. Det blev otäckt och främmande samtidigt som jag blev allt mindre. Idag har jag nyckeln till buren men inte tryggheten att öppna den. Var skulle jag ta vägen? Jag mår inte bra här och jag mår inte bra där. Buren är för liten, världen är för liten. Vägskyltarna som leder mot Trivsel hittas inte på denna planetens yta.
Att ha nyckeln och hela jorden framför sig men att ändå inte kunna hitta en enda lämplig plats att landa på, det är en väldigt kvävande känsla. Utan schackbräde, var placerar man då pjäserna? Vad händer med livet? Ett svart hål händer. Buren, hålet. Mitt svarta hål består av läkare, papper, pengabrist, porr, knäckebröd och sist men inte minst ångest. Jag har ohyggligt fina vänner. Enligt normerna dåliga personer, precis som jag själv men enligt mig vackrare än stjärnhimlen. Och familjen, finast. Synd bara att jag har för dåligt med ork och för ont om pengar för att träffa alla så ofta som jag egentligen behövt.
Ångesten är tung att bära, jag har ofrivilligt rasat i vikt. Nätterna är flera timmar för korta, klockan hinner ofta slå morgon innan sömnproblemen låter mig vila. Lägenheten är alldeles för tom, tidigare delades den med en livsglad nakenkatt men det enda som låter om nätterna nu för tiden är kylskåpets surrande. Jag är utmattad, och jag känner mer samhörighet med uteliggarna på de offentliga toaletterna än vad jag gör med småbarnsfamiljen som sitter till bords och äter middag i det fina huset mittemot mitt. Fy fan för framtiden.
Det är under dessa omständigheter som jag ska ut och söka jobb, pigg och glad varenda dag. På fredag tycker jobbcoachen att jag ska ta ut piercingen och 'representera mig själv' med ett leende på läpparna inför ett rekryteringsföretag. Jag måste hitta tillbaks till mitt fjäderbeklädda jag innan jag ens kan så mycket som tänka framåt. Låt mig ta små steg, överös mig med välvilja, krama mig. Ge mig ett simpelt litet jobb, och en katt.
onsdag 16 januari 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inte för att det hjälper dig just nu att höra vad dina bloggläsare har gått igenom, men jag känner igen tidigare versioner av mig själv i hur du beskriver situationen. För 9 år sedan var jag fast i en destruktiv världsbild, deprimerad, hade ätstörningar, visste inte vad jag skulle göra med mitt liv, osv. Men det blev mycket bättre, sakta men säkert. Inte per automatik, utan genom att att bli mer medveten om mig själv, känna efter, prova nya tankegångar, testa mina gränser, öva på att strunta i vad andra tycker och tänker om mig, osv. Det är svårt men det går.
SvaraRaderaJag tror att jag har kommenterat förut om att jag tycker att du skriver riktigt bra, och det tycker jag fortfarande. Hoppas det löser sig med jobb och katt!
(Och angående det där med piercing så finns det definitivt arbetsgivare som hänger upp sig på sådant, men vill man arbeta för en sådan? Min pojkvän hade piercing förut och då lyckades han bli fast anställd på IKEA utan problem.)
Du är en fantastiskt fin person Michaela, och du förtjänar absolut inte att må som du gör. Du är otroligt stark som kämpar dig igenom allt och jag hoppas dina motgångar vänder snarast.
SvaraRaderaJag saknar dig otroligt mycket och önskar verkligen att du snart kommer kunna stå på två raka solida ben! Ett leende på läpparna och en skön självkänsla.
Snart är det dags att ta igen allt vi missat och lyssna på mycket hårdrock, dricka öl och snacka skit. Och för min del spelar det absolut ingen roll om du visar mig runt Stockholms alla krogar eller om vi sitter i din lägenhet och dricker systemets billigaste öl.
Jag håller tummarna att du snart ska må som du förtjänar att göra, att ett jobb dyker upp, en katt hittar sitt hem och att en insikt på hur otroligt bra du är kommer krypandes!
Tänker på dig!
Taaaack för era kommentarer!
SvaraRaderaEllinore, vad go du är, jag saknar dig massor också! Vill ha dig här på besök inom snarast. Kram!